Dagen innan återöppningen av Moderna muséets lokaler på Skeppsholmen, i Stockholm, ägnade Expressen hela kulturuppslaget till en postmodern totalsågning av hela den permanenta utställningen. Överintendent Lars Nittve kritiserades för att vara reaktionär modernist, hierarkisk, ointresserad av design, och alldeles för förtjust i skidåkning och fina viner. Rubriken löd ”Brackan is back”.
Uppfriskande, kanske, men inte riktigt rättvist. De nya hängningarna känns på många sätt såväl folkligare, som mer demokratiska, än på David Elliots tid. I själva verket framstår stora delar av kritiken som direkt paradoxal när man vandrar runt i de nyrenoverade lokalerna.
Den avdelning som fått utstå mest kritik för att vara ”auktoritär” är Pontus Hulténs privata samling modernistisk konst. Det är säkert konstteoretiskt korrekt att använda begreppet på det viset, men här inne står till och med barn i tioårsåldern och tittar förundrat på tavlor och skrattar åt abstrakta installationer. Så det är i varje fall inte svårtillgängligt.
Jag påstår inte att tioåringar begriper vad Robert Rauschenberg ville säga med sin Lermusa – en installation bestående av en tryckluftsmaskin och en pool med lera – men nog sjutton är det väl ganska kul när det pruttar och skvätter också?

Fjärran från den underfundiga humor som präglade 1950- och 60-talets modernister, befinner sig de hyperintellektuella och cyniska postmodernisterna i de angränsande rummen.
Det krävs konstkunskap på ganska många metanivåer för att förstå hur Annika von Hausswolffs fotografi av en schäferhund som vaktar ett lik på en strand – med titeln ”Hey Buster! What do you know about desire?” – ska påminna oss om att ”ett foto sällan kan visa oss vad som föregått eller kommer att ske efter den bråkdel av en sekund då bilden är tagen”.

Det kanske kan verka som om min åsikt vore att allt var bättre förr, men det är inte vad jag menar. Däremot är den modernistiska kanon som dominerade konsten fram till någon gång runt decennie-skiftet mellan 1970- och 80-tal sedan länge bruten. Den som skriker sig hes mot ”auktoritära hierarkier” bygger barrikader för en konststrid som redan är vunnen. Och likt trosvissa stalinister efter revolutionen vägrar postmodernisterna i lägre medelåldern att inse att det är de som besitter tolkningsföreträdet i dag. Det är de som har makten att definiera den goda smaken. De är inte längre rebellerna, de är eliten.
Sett ur det perspektivet blir det en antiauktoritär handling att åter-upptäcka de modernistiska mästarna.
Återkopplingen till det förflutna kan knappast vara hotfull, den är en förutsättning för att överhuvudtaget ha en chans att tillägna sig de verk som frambringas av dagens unga (nåja!) konstnärer.
Det ombyggda Moderna museet blottlägger dock en svårlöst konflikt. Hur ska ett kontemporärt konstmuseum hantera spänningen mellan bredd och spets? Under David Elliots ledning låg museet verkligen i den absoluta frontlinjen av ny konst. Lokalerna fylldes av provocerande videoprojekt och spännande installationer. Det var inte alltid lätt, men det var nutida så det förslog.

Lars Nittves uttalade pedagogiska målsättning om ett mer tillgängligt museum innebär med största sannolikhet att vi kommer att få se mindre sådant. Det blir bredare, men inte nödvändigtvis bättre i alla avseenden. Åtminstone kan man ana sig till en sådan utveckling efter en första promenad genom de nya lokalerna.
Nittve tror sig kunna lösa konflikten genom att göra både och. Det är en sympatisk tanke, men det är inte säkert att det är så enkelt. I någon mån måste man välja tilltal och förhållningssätt, och det betyder också att välja sin publik.
Men, det är ju inte så att Moderna museet måste vara allt. Det finns faktiskt specialiserade konstgallerier som kan vara bäst på det allra senaste eller svåraste.
Moderna kan gott kosta på sig lite bredd och folklighet i utbudet också.