Platsen är Washington, Vita husets pressrum. Året är 2008. Bakom den lilla karaktäristiska pulpeten vi lärt känna från tv står den nyvalde presidenten, Barack Obama. Det är en av hans första presskonferenser. Han ska prata om krispaket för att rädda landets livsviktiga bilindutri, nu hotad till döds av finansiell kris och lågkonjunktur. Han harklar sig och säger.
– Det blir inga pengar. General Motors och de andra bolagens problem är att de inte har tillräckligt bra affärsplan. De måste bli mycket bättre på att göra och sälja sina bilar.
Det går ett sus genom församlingen av journalister. Vad säger han? Har han blivit galen?
– General Motors har inte gjort vinst på mycket länge! Det är det som är huvudproblemet.
– Vi inför ingen skrotpremie för att få igång bilköpandet. Vi ger inga bidrag till bilindustrin och vi anser inte att det är vårt jobb att hitta en köpare till General Motors.
– Det är inte statens ansvar om privata företag går dåligt. Om General Motors går i konkurs är det inget vi kan göra något åt. På sin höjd kan vi vara där och se till att de anställda drabbas så lite som möjligt vid uppsägning.
Är det ett tänkbart scenario? Såklart inte. Ingen anser det troligt. Inte heller i Tyskland, Fankrike eller Spanien går landets egna ledare ut och skjuter sin bilindustris rykte i sank med återkommande kommentarer hur dålig dess affärsplan är och hur lite man avser att hjälpa gamla ägare, nya köpare och nuvarande anställda. Bara i Sverige är detta endast en fråga för marknaden, den heliga.
Till och med Vänsterpartiet är drabbade av marknadsbacillen. Tidigare, i våras, när läget var mindre kritiskt än nu, var Lars Ohly tydlig i sin kritik att regeringen gjort på tok för lite och med sina uttalanden direkt skadat Saab. Då uteslöt Ohly inte ens förstatligande.
Det gör han nu. Dessutom fokuserar han på vad som ska hända med de anställda efter konkursen. Men det kan väl inte vara vänsteroppositionens uppgift? Har vänstern gått på Maud Olofssons löjeväckande ”vänsterkritik” om att privata företag inte ska hållas under armarna av staten? Eller det usla argumentet att staten inte är ”någon bra ägare av bilindisutrier”. Sämre ägare än General motors är den svenska staten knappast. Ett General motors som genom sin redovisning troligtvis ockå skrivit upp förlusterna i sin redovisning i Sverige och som dragit nytta av Saabs teknik-kunnande sedan övertagandet, menar i alla fall Unionens representant på Saab, Annette Hellgren.
Man vill slå näven i bordet och säga, ”vafan!”. Vill någon politiker i det här landet ha kvar en stor bilindustri i Trollhättan med omnejd överhuvudtaget? I så fall är det ju nu den bör ge sig tillkänna. Till att börja med genom att i regeringsställning sluta prata skit om företaget. Sedan genom att tillkalla sig alla tänkbara experter på området och tillsätta en utredning om hur staten kan bidra att Saab blir kvar som fungerande bilindustri i Sverige. I ett sådant utredningsarbete vore det korkat att redan från början utesluta förstatligande. En fungerande bilindustri är oerhört viktig för ett land och ett bevarande av en sådan kan med lätthet anses vara av sådan vikt att det går att skapa ett brett stöd för en sådan åtgärd.
Nu är det nödvändigtvis inte ett förstatligande som räddar Saab. Man kan tänka sig ett batteri av åtgärder. I andra länder sliter regeringar sitt hår i iver över att hitta sätt att rädda sin fordonsindustri. Bara i Sverige lutar den sig tillbaka och säger att det är rätt åt de dåliga affärsmän som inte sköter sina företag bättre.
En sådan utredning skulle också kunna se på frågan hur ett sådant stöd skulle kunna kopplas till miljömässiga mål. Saab, med sitt dokumenterade tekniska kunnande, skulle kunna bli ledande i omställningen av bilindustrin och bidra till en personbilspark i Sverige och världen som bidrar långt mindre till klimatförändringen. Om stöd är vägen att gå skulle dessa kunna kopplas till bland annat miljömässiga mål.
Nu verkar det som det tillkommit intressenter för ett köp av Saab i sista stund efter Koeningseggs avhopp. Det låter bra men kommer också att kräva regeringens goda medverkan. Till syvende och sist är frågan om Saabs överlevnad en attitydfråga hos både regeringen och oppositionen. Och en attitydförändring är önskvärd.
/Jonas Thunberg
