Effekten av det indigolila ljuset som möter mig i en av Konstakademiens salar blir en sorts transcendens, en portal genom vilken jag transporteras från där jag är till en ficka, en mellantillvaro. Jag har lämnat den ljusa och pampiga foajén med de skalenliga replikerna av de berömda antika skulpturerna bakom mig: Nike från Samothrake, de sårade krigarna från Parthenon­frisen. Därinne finns just en portal, men det går inte att passera den för där står en piedestal med en så kallad putto, en knubbig barn­figur, vanligt före­kommande som dekoration inom barockens och klassicismens konst och arkitektur. Den här putton har fyllig mun och en växt­liknande krona på huvudet, en antydan om dess afrikanska ur­sprung. Två björk­stammar håller upp en skylt: Apoteket Morian. Originalet till den lilla skulpturen, symbolen för Stockholms äldsta apotek, från 1600-talet, fungerade som portal­emblem på de olika adresserna och fanns på Drottning­gatan ända fram till 70-­talet. Då var det bemålat så att kroppen var svart och ögon­globerna vita. Morian är en ålder­domligt rasistisk be­teckning för svarta människor, jäm­för­bar med n-ordet. Kanske valdes emblemet för att många medicinal­växter kom från fjärran länder?

Indigon följer ned in i nästa rum, nu dominerat av en filmprojektionsyta som täcker hela väggen. Publiken får slå sig ned på bänkar tillverkade av obearbetade björkstammar med sin karaktäristiskt blonda bark, associerad med det mest nordiska av lövträd. I filmen ledsagas jag av en berättarröst in i en personlig historia, berättad som en guidning till ett 17- och 1800-tal som visar en mindre belyst sida av det svenska kungahusets upplysningsideal. Baksidan. Skärmen förvandlas till ett fönster in i ett annat rum, närmare bestämt länsmuseet i Gävle. I salen i filmen rör sig en publik bestående av enbart svarta personer som betraktar äldre målningar, alla föreställande vita historiska personer. En iscensättning av hur den vita blicken objektifierar den svarta kroppen och hur ett motsatt perspektiv liksom prövas.

Effekten av det indigolila ljuset som möter mig i en av Konst­akademiens salar blir en sorts transcendens, en portal genom vilken jag transporteras från där jag är till en ficka, en mellantillvaro

Nu zoomas en målning sakta in. Det är Vanus labor, ett verk av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628–1698), även kallad ”den svenska målarkonstens fader”. Verkets titel är latin och betyder ”fåfäng möda”. Sju nakna kolt­barn står grupperade i en aristokratisk miljö där barockens skruv­korkslockiga former blandas med tygstoffers veck och barnens mulliga kroppar. Det tar flera sekunder för mig att få syn på det sjunde, svarta barnet. Först ser det bara ut som ett tomrum i målningens mitt, sedan framträder konturerna. Målarens ljus är inställt på de rosa nyanserna. Det svarta barnet är det som icke är. Två av de vita barnen kommer att bli Sveriges regenter: Karl XII och hans syster Ulrika Eleonora den yngre. Barnen tvättar sin kamrat. I hopp om att hen ska bli ljushyade som de? Det förefaller i alla fall uppenbart att Ehrenstrahl gjort målningen som underhållning, eller som en allegori över sakernas gudomliga mäktighet, dess naturliga tillstånd och förutbestämda hierarki. Vem måste härska över vem? Gud över människan och människan över de lägre stående varelserna.

Bildberättelsen fortsätter. ”Se, en morian!” Det är Salad Hilowle som lånar sin röst åt en annan historiskt väldokumenterad person: Adolph Ludvig Gustaf Fredrik Albert Badin, eller Coschi, som var det namn han hade med sig när han fördes från Västindien som tioåring till det svenska hovet där Lovisa Ulrika gav honom till sin son, kronarvingen Gustav (III), och hans syskon. Cirkeln sluts när konstnären läser ur Coschis dagboksanteckningar inne i den kungliga Konstakademiens salar.

När jag kommer ut från utställningen och återigen passerar de vita gipserna ser jag dem på ett nytt sätt. Antikens vita marmor var en gång bemålade med bjärta färger, men ungefär samtidigt som nationsbegreppet cementeras i Europa kring 1600-talets början, upphöjs den vita ytans hud till våldets och dominansens färg och det får mig att tänka på en annan central prestigeutbildning inom konst: Konstfack. Salad Hilowles återbesök i konsthistorien konfronterar honom med samma medel här som där. Det vita havet, utpekat av konstnärssammanslutningen Brown Island, är bara ännu en aspekt av mörkrets hjärta.