Mitt i natten fick jag syn på min granne i det uppglasade miljöhuset nere på gården. Han gick från soplår till soplår med en pappkasse i handen, på jakt efter tomburkar. Kvarterets ”officiella” pantburksamlare är välkända och han hör inte till dom. Tidpunkten på dygnet antydde att han inte heller ville bli sedd.
Det finns många som haft det svårt länge, men nu trillar allt fler ner i nya hål, allt större hål. Det är verkligheten bakom det växande antalet arbetslösa och utförsäkrade som går ut på natten, med panikångesten tryckande över bröstet. Räkningarna måste betalas, men det finns inga inkomster. Kan jag låna av någon? Vem skulle det vara? Om jag kanar ner, kommer jag någonsin upp igen?
Det utgör ett led i Reinfeldts omvalsekvation att jag inte ska få syn på mina grannar när de faller. Och om jag av misstag ser dem – trots att alla människor in i det längsta försöker upprätthålla normalitetens fasader – skall jag inte dra en linje därifrån tillbaka till regeringens politik utan istället, som ett självförsvar, dra en gränslinje mellan dem och mig. I inkomstdeklarationen står det pedagogiskt förtryckt hur många extra tusenlappar jag som arbetande fick förra året tack vare alliansens jobbskatteavdrag. Även då arbetslösheten framgent växer kommer regeringen fortsätta att aktivt gynna de som har jobb. Reinfeldt lutar sig mot antagandet att klassolidariteten idag är avväpnad, att den ”breda medelklassen” identifierar sig dit aspirationerna står – uppåt – snarare än där rötterna finns. Att vi saknar förmågan att se oss själva i andra.
Den förmågan, arbetarklassens identifikation med dem som hade det ännu sämre ställt, utgjorde den grundmateria som all framgångsrik mobilisering under socialdemokratins århundrade tog spjärn mot. Idag odlas aktivt andra grundvärderingar, en annan moral om man så vill. Att sätta det egna främst framhålls som en dygd. Istället för att förakta de stekare som frossar i Visby ska vi glädjas åt dem som når framgångar och har bättre lycka, menar en ledare i SvD. Den som vill se vart den vägen bär kan studera motståndet mot en allmän vårdförsäkring i USA, där breda grupper ur den objektiva arbetarklassen slåss för de rikas rätt att köpa sig bättre vård.
Solidaritet som politiskt verktyg bygger på identifikation riktad åt ett håll och på gränsdragningar åt andra håll. Mot det pågående projektet att rikta om solidariteten och rita om dess gränser måste ställas ett synliggörande av de trådar av gemensamma intressen och gemensam mänsklighet som binder oss samman. De som fallit, de som ännu inte fallit. Vi är ett, vi måste se oss själva i varandra. Sociala i hjärtat.
