Det är några i publiken som stör. De frågar högt och ljudligt om det verkligen är någon som förstår vad som sägs på scenen. Skådespelarna, som spelar Carl Jonas Love Almqvists drama Signora Luna, fortsätter som om ingenting hade hänt. Men de två belackarna, Yousef och Arvind, ger sig inte. De gör pruttljud och skrattar högt. Och snart är de uppe på scenen, knuffar undan skådespelarna och tar över mikrofonen. Arvind vänder sig mot publiken och frågar:
– Vem äger nu ruljansen horor? Vem är Shakespeare?
Naturligtvis är kuppen en del av föreställningen. Resten av Jonas Hassen Khemiris debutpjäs Invasion! kretsar kring de två bråkmakarna.
Jag läser öppningsscenen, tillgänglig i nya samlingsvolymen Invasion!, som en nyckel till hela författarskapet: ett nytt, kaxigt tonfall kommer in i samtidskulturen, liksom snett från sidan. Gamla mossiga Sverige – ovan personifierat av de styltigt Almqvist-reciterande skådisarna – möter en ny sorts svenska, nya attityder, ja, rentav ett helt nytt sätt att vara människa på. En ny tid har börjat, också i litteraturen, tycks Hassen Khemiri vilja säga.
Rörelsen i hans texter påminner, åtminstone på ett språkligt plan, om 1960-talets nyenkelhet. Det skrivna ordet får näring från ett slängigt talspråk. Ett spontant, nära vardagsspråk talat av många första och andra generationens invandrare. Man kan tycka vad man vill om Rinkebysvenskan – för övrigt ett begrepp som Hassen Khemiri avskyr – men det är en dialekt, ett slags kreolsvenska, som har blivit en ofrånkomlig del av vårt samhälle. Och därmed har förstås Rinkebysvenskan, blatteskånskan och alla andra nya mål också en berättigad plats i litteraturen.
Men Invasion! är inte bara en pjäs om ett nytt språk. Den famlar med sin spretiga form – här finns drag av både tecknad serie, reklamjinglar och dokusåpa – efter större sammanhang. Dramat fångar i ett par till synes enkla grepp könsroller, svenneroller, blatteroller – allt flyter in i vartannat, svårgripbart, i ständig omvandling. Karaktärerna har till och med ett ord, Abulkasem (från början ett namn i Almqvists pjäs), för allt som finns där hela tiden men ändå är så svårt att ta på. Ordets betydelse förändras genom dramat till oigenkännlighet – ungefär som karaktärerna själva. Ett postmodernt upplösningstillstånd alltså.
Nya samlingsvolymen Invasion! innehåller förutom debutpjäsen också åtta noveller (samtliga tidigare publicerade i tidskrifter och dagspress), sex kåserier (ursprungligen skrivna för radioprogrammet God morgon, världen!) och det ännu ospelade dramat Fem gånger Gud (som den 4 oktober har urpremiär i Växjö på Regionteatern Blekinge Kronoberg). Det är en rätt ojämn samling texter. Några av novellerna – ”Vanya vet”, ”Draksådd” och ”Black Eyed Einar” – är mycket tonsäkra och nyskapande berättelser om livslögner, kärlek och utanförskap. Annat känns mer som hastigt framkrystade beställningsverk. I sina kåserier visar Hassen Khemiri att han att han också behärskar mer journalistiska stilgrepp; dessa kortare texter är små, vardagspolitiska betraktelser med stundtals skarp udd.
I pjäsen Fem gånger Gud möter vi dramaläraren Rolf och hans elever Blanca, Idris, Olivia och Sanoj. Rolf försöker få sina elever att skriva varsin scen utifrån Ett drömspel, men det visar sig bli svårt.
Eleverna vill inte läsa Strindberg, utan skriver istället fritt om sina egna liv. Det blir fem gudomliga akter, en för varje karaktär.
Hassen Khemeri har skapat ett polyfoniskt drama, där var och en av rösterna väger lika tungt. Det är en intressant idé, även om helheten ibland blir en smula rörig och babblig. Jag antar att pjäsen är skriven med en ung publik i tankarna – det är ofta enkla och direkta skämt. De skymmer den allvarligare tematiken som emellanåt skymtar fram under pratet: en oroande och svårgripbar tillvaro där inget längre är sig likt.
Jag hade ganska svårt för Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött, men tyckte att uppföljaren Montecore – en unik tiger var en mer kontrastrik och mångfacetterad historia. Pjäserna och novellerna är minst lika bra. I sina bästa stunder samtiden i beskt koncentrat.
