Steinbecks klassiker stormar av hopp, medkänsla och klibbigt damm. Men som teater blir replikerna mest bara ord – och den klarsynta beskrivningen av kapitalismen stolpig och överdramatisk.
Aktualiteten i eposet Vredens druvor av John Steinbeck från 1939 går inte att förneka. Migrantarbetare sliter i överhettade växthus under värmeböljor i Spanien, eller lockas med arbeten i nya batterifabriker, för att sedan riskera utvisning när företagen kollapsar till följd överoptimistisk finansspekulation. Att Dramaten nu satt upp den i regi av Mina Salehpour är ingen slump.
I Steinbecks mästerverk står familjen Joad i centrum, med bröderna Noah, Tom och Al, mamma och pappa, på väg mot Kalifornien. De är småbrukare som drivits iväg från sin mark i Oklahoma, barskrapade efter en lång torka. Men i Kalifornien, har de hört, finns dalar med persikoträd, vidsträckta fält och arbete. Resan dit blir lång och prövande, och väl på västkusten ställs de inför en omöjlig konkurrenssituation – hundratusentals arbetare delar familjen Joads öde och får slåss om alldeles för få arbetstillfällen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken.
Vredens druvor visar att arbetare i kapitalets ögon inte är mer än spelbrickor som måste flyttas runt på brädet, komma till rätt plats vid rätt tidpunkt, redo att arbeta. På så vis är romanen lika mycket en familjekrönika som en klarsynt beskrivning av kapitalismens dynamiker. Hur Steinbecks politiskt laddade och banbrytande text fungerar på scen är dock en annan femma.
På scenen tornar ett stort grått sandberg upp sig, som en rymdöken. Familjen vadar genom sanden, arbetar i den om dagarna, sover i den om nätterna. Den förrädiska sanden hotar att dra ned dem, precis som fattigdomen och svälten som hela tiden lurar runt hörnet, ett kväljande, klibbigt damm som som kryper in under skinnet och lungorna också på publiken. Andrea Wagners scenografi lyckas gestalta migrationens och arbetets sega strävan mot det hägrande löftet om ett bättre liv. Den dammiga sanden bildar ett kvävande rum där familjens öde och publiken stängts in tillsammans.
Steinbecks roman har ett formgrepp där politiskt laddade essäistiska kapitel ligger insprängda i berättelsen om familjen Toad. Här skildrar Steinbeck hur människorna tampas med övermäktiga och oförutsägbara krafter – regnet som uteblir eller kommer alldeles för plötsligt, torkan som kramar strupen törstig och skrumpnar majsen, men i lika hög grad kapitalägarnas nycker.
Men på scen blir Steinbecks text stum. När skådespelarna gång på gång läser upp de essäistiska texterna känns som en dramatiserad ljudbok. Många gånger känns det som att skådespelarna inte äger texten på riktigt, inte gör den till sin.. Avbrotten från berättelsen blir många, och föreställningen hinner inte utveckla karaktärerna. Dialogen växlar därför mellan stolpig och överdramatisk. Familjen känns ihopslängd och hård. Som publik blir det svårt att knyta an till dem, och berättelsen drar åt det kalla. Det politiska stoffet hade kunnat gestaltas genom handlingen, i stället för att återberättas för publiken. Det är en visuellt stark föreställning, där Steinbecks ömma karaktärsporträtt och tonen i dialogen schabblas bort.
