Det är nästan ett år kvar till kongressen. I Vänsterpartiet råder rena hysterin om vem vi ska välja till ordförande då. Det hinner hända ofantligt mycket på ett år i det medielandskap som borgarna formar med sin överväldigande dominans. Många i partiet uppträder som marionetter på denna scen. Det behöver vi inte göra.

Det är infamt av Flamman att så här långt i förväg ta ställning som skedde i tidningens huvudledare nyligen. Vi vet ju alla inom arbetarrörelsen att den samhälleliga huvudkonflikten står mellan arbete och kapital. Ingenting har ändrats därvidlag. De inom arbetarrörelsen som inte känner till detta, de hör inte till rörelsen, det är inte konstigare än så.
Vi har för mycket länge sedan (1964) bestämt oss för att inte inbilla oss att det går att krossa kapitalismen i en folklig resning och ”från intet bli allt” över en natt. Sedan snart ett halvt sekel är vi renläriga reformister. Revolutionen kanske ännu finns som en dröm inom SKP och Kommunistiska partiet, vad vet jag? Vi vet med hela vårt väsen att makten måste tas ifrån kapitalet ett steg i sänder.
 
Vi vet också att det idag inte går att nämna frågan om arbete och kapital utan att drabbas av hånfulla flin från alla mediala håll och kanter. Haha, huvudkonflikt, har ni hört på testuggarna, hahahaha. Högerledarna är trevliga tomtar som bjuds på obegränsat med undersåtlig vördnad i statstelevisionen. Reinfeldt dammsuger golven och bakar med barnen. Bildt prövar lite olika tonfall för att se om något kan uppfattas som faderligt.
Men så kommer en dag när någon frågar: Vad är det vi diskuterar egentligen? Och plötsligt lyssnar någon, får upp en stor badrumssspegel och lyckas kasta ljus över hela scenen i ett gudabenådat, tändande ögonblick som medierna kan dyrka i decennier efteråt som just den där dagen då något hände, ett nytt -68. Just nu går det går inte att lysa upp annat än med ficklampor. Huvudbrytaren är avstängd och slår någon på den så går alla säkringar direkt.
”Vi bara måste få skratta lite till, skåla lite till, vråla lite till, sova lite till, innan allting blir så där jävla sossetråkigt igen. Säg inte klimat, vi gäspar ihjäl oss. Samhälle? Äh, lägg av med det där kommunistsnacket. Solidaritet? Fan stör inte, vi spelar poker.”
 
Vad vet vi idag om hur den bästa vänsterledaren ser ut om elva månader? Ingenting! Vi kan ta den här diskussionen i partiet om elva månader. Ingen väns­terledarkandidat är trovärdig i det totala mörker som ännu råder på den teaterscen där kulturminister Adelsohn-Liljeroth och hennes lydiga media sitter på strömbrytaren.
Ska vi byta partiledare för att borgarpressen har bestämt att vi ska göra det? Då vill inte jag vara med i Vänsterpartiet. Acceptera medielandskapet? Aldrig! Hellre ficklampor.