Nyligen kom en friande dom i Hovrätten mot en man som åtalats för våldtäkt. Det speciella i det fallet är att det anses bevisat att han utsatte kvinnan för ett övergrepp, men då han inte förstod det själv anses han sakna uppsåt.

Det har rests krav på att införa samtyckeslag och så kallat oaktsamhetsbrott vid våldtäkt. Det senare skulle möjligen ha gjort att mannen i det aktuella fallet fällts. Att stärka rättsskyddet för sexualbrottsoffer är bra och nödvändigt. Men vi måste gå djupare än så. För ärligt talat; Storbritannien har haft en samtyckeslagstiftning sedan mitten av 1970-talet och så mycket bättre ser det inte ut där.

Vi borde också sätta fokus på män. Vad är det som gör att en vuxen man inte säger sig förstå ett ”nej” som skriks ut så läkare senare konstaterar att gomseglet svullnat upp? Och vad är det som gör att samhället låter honom komma undan med ett ”fattade inte bättre”?

Ungefär samtidigt som den friande domen fick ett studentflak en alldeles unik spridning i sociala medier och även i vanlig media. Det var en avgångsklass i Åtvidaberg som hade kommit på den i deras ögon fyndiga plakatslogan: ”Ikväll ligger era döttrar på rygg, för här kommer grabbarna från bygg”, följt av ”tvåan var värst, det tyckte hon också”. En av killarna har uttalat sig om att plakatet bara var ett skämt. Jag tror verkligen inte att någon av dem menade något illa. Jag tror inte heller att de är mer sexistiska än många andra. Problemet är att unga män på 2010-talet tycker sånt är skoj.

I våras skrev Gunilla Molloy en krönika i Lärarnas Nyheter. Molloy besökte en högstadieskola. En kille går fram till en jämnårig tjej, drar hennes huvud mot sitt skrev och säger ”blowa mig”. Rektorns reaktion när denne får det berättat för sig: ”Men du vet hur det är, det handlar bara om jargong, det är så det är nu för tiden”.

De två exemplen ovan är inte extrema på något sätt. Många kan nog dra sig till minnes en uppsjö av liknande incidenter från sin egen uppväxt och skolgång. Det är inte ett gäng gymnasiekillar som ska fördömas. Frågan jag ställer mig är hur deras omgivning sett ut de senaste närmare 20 åren. Arbetar skolan med jämställdhet till exempel, eller har det kommit bort i nedskärningar och det allmänna skolkaoset?

För problemet är att jargong och skämt sällan är så ”bara”. Tänk er om föräldrar till eleverna på högstadieskolan började hälsa på rektorn på ett motsvarande sätt. Oavsett hur de försäkrade att det bara var en jargong som de inte menade något illa med, skulle det nog inte accepteras.

Om rektorer signalerar att sexuella trakasserier är okej. Om unga män fostras till att se på kvinnor som någon sorts ägodelar till sina föräldrar. Och om tjejer förväntas att inte gilla sex men ställa upp på det ändå. Då är det kanske inte så konstigt att en del män hamnar så snett att de tycker att de inte behöver bry sig om ett nej från en kvinna.