Ta debatten med Sverigedemokraterna är undertiteln på Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs nyutkommna bok Slaget om Svenskheten (Premiss förlag). Med hänvisning till partiets agerande på kommunal nivå, programförklaringar och ledningens politiska förflutna så ringar författarna in SD som ett borgerligt parti. De bör angripas som ett sådant – för frågan om debatt eller inte tycks överspelad.
SD är här, vi får vänja oss, men de utgör dock ett främmande element i det politiska landskapet.
De är inte riktigt svenska.

I vår stabila, någorlunda jämlika, nationalstat blir vi handfallna inför ett parti vars retorik handlar om nationalism. Det tycks gälla även för SD eftersom de inte vill/kan definiera, bara stipulera, svensk identitet. Trots sin grumliga ideologi och ringa storlek påverkar SD ändå det politiska klimatet. Moderaternas repressiva integrationsförslag, med bland annat svenskkontrakt, var exempelvis en sondering över möjligt röstfiske. Partiet testade våra gränser och till skillnad från hur vi ska uppfostra barn tror jag just i detta fall på stenhård gränssättning. Det bör vara absolut tabu för riksdagspartierna att göra nationell identitet till valfråga. I en så skum mytologisk miljö som nationen går man lätt vilse och svaret på frågan om Zlatan är svensk kan bara vara: Vem bryr sig?

Jag ringde upp presschef Mattias Karlsson för att få SD:s världsbild förklarad direkt. Invandringen är partiets Versaillesfred men varför har politikerna förått svenskheten och gjort multikulturalismen till överideologi? Finns det en dolkstötslegend inblandad? SD saknar officiell historieskrivning men Karlsson gissar på snällism, godtrogenhet.
Men det verkliga problemet handlar naturligtvis inte om att eliten naivt avlurats svenskheten, utan att värderingar kopplade till den folkliga demokratin förlorats när makten lämnade nationalstaten. Paradoxalt nog har både de etablerade partierna och SD samma strategi för att hantera vårt missnöje. År 2005 fick vi exempelvis något så osvenskt som en svensk nationaldag. I valrörelsen påstod moderaterna tafatt att de älskade Sverige och de har sänt ut testballongen ”mer nationalism i EU”. När nu hembygden alltmer tappas på demokrati kommer de nationella symboler som SD värnar, raggmunk, röda stugor, Bernadotter, fanor och knätofs, bli superhett. Vi ska inte bara växla krona mot euro utan folklig makt mot nationell identitet – demokratin mot en dalahäst.

SD fick 2,6 procent i senaste opinionsmätningen, nästan på pricken samma resultat som NSDAP uppnådde i det tyska riksdagsvalet 1928. Fem år senare, när krisen manglat igenom Weimarrepubliken, röstade 37, 2 procent av befolkningen på ett parti som egentligen bara hade en fråga på agendan: Vem är tysk? Den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, varnade, i The New York Times (16 mars 2009), för att den europeiska krisen riskerar att bli djupare än den amerikanska, bland annat då regeringarna inom EU är ovilliga att vidta de stora men nödvändiga stimulansåtgärderna.
När regeringen betraktar det ekonomiska läget som en naturkatastrof så är det inte bara felaktig politik. Historien lär oss också att passiviteten kan bli ödesdiger. Sverigedemokraterna kan spela en avgörande roll som borgerligt stödparti i riksdagen efter valet 2010 men när Luciano Astudillo (s) uppmanade Reinfeldt att ge besked i samarbetsfrågan svarade han undvikande. Den attityden har vi inte heller råd med längre.

/Ann Charlott Altstadt