Homosexuellas rättigheter är också en del av Göteborgs historia.
Historikern Jan Christensen belyser frågan med avstamp i mellankrigstidens
tidningsfejder. Vänsterns svar var motstånd – om än tvetydigt.
Mellankrigstidens Göteborg präglades av hårda politiska motsättningar och meningsskiljaktigheter, även inom sexualpolitikens område. Det visade sig inte minst i 1920-talets tidningsfejder, såsom den mellan de populära veckobladen Vidi och Minareten. Den förras redaktör Barthold Lundén, som grundade Svenska antisemitiska föreningen 1923, bedrev rena hetskampanjer mot judar och, i mindre skala, även mot homosexuella. Vidis kränkande tillmälen mot ”de homosexuella elementens framfart och uppträdande i vår stad”, som det heter i en artikel i november 1920, hade lika nära till fysiskt våld som utfallen mot stadens judiska befolkning. Enligt Lundén var de homosexuella särskilt talrika inom teatervärlden och damkonfektionsyrket. ”Trots allt arbete och allt bestyr, som jag har med att hålla våra judar och annat patrask vederbörligen i tukt och Herrans förmaning”, försäkrade Lundén sina läsare i april 1924, ”må ni inte tro, att jag alldeles släppt våra små söta homosexuella gossar ur kikarn”.
Lundén, som skröt om sitt ”dräneringsarbete” i ”det homosexuella träsket”, bevakade i hemlighet de homosexuella männens – ”schåsarnas” – sammankomster på olika mötesplatser i staden, bland annat ett enskilt rum på ett konditori nära Slottsskogen. Han bevittnade en maskeradbal på ett hotell, där hälften av herrarna var klädda som kvinnor. Ett annat tillhåll var en våning vid Avenyn, med ett ”judeäckel” bland de trognaste gästerna. Lundén upprättade ett eget register över homosexuella, varav flera hängdes ut med namn i hans tidning. Efter dessa artiklar ska många av de homosexuella ha flytt från staden, men Lundén visste minsann vart de sökt sig, först till Mölndal och sedan till en gård i Partille. Gården hade blivit en central för ”allt slags homosexuellt pack”. Det var inget mindre än ”en kräftsvulst, som det gällde, att radikalt skära bort, en stinkande, förpestande homosexuell dypöl”. Lundén anklagade också polisen för dess underlåtenhet att ingripa. Anmärkningsvärt nog väckte Vidis vulgära journalistik inga reaktioner från stadens rättsväsende.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Läsning av medicinsk litteratur hade övertygat honom om att homosexualitet var medfött
Tidningen Minareten grundades 1923 av den kommunistiska fullmäktigepolitikern Martin Andersson. Med sin tidning ville han ”slå ett slag mot rashetsen” i Vidi. Det var också till honom som en av de i Vidi uthängda homosexuella männen vände sig i ett brev 1924. Minareten hade vid det laget fått rykte om sig som klagomur, dit alla som kände sig orättvist behandlade kunde vända sig, såväl bespottade judar och homosexuella, liksom offer för polismisshandel och föräldrar, vars utackorderade barn vanvårdades.
Efter att ha tagit del av brevet, där Vidis häxjakt beskrevs, lovade Martin att bättre sätta sig in i frågan. Han lät publicera brevet och medgav att han dittills varit oförstående. Till sin förvåning hade Martin funnit, att det inte fanns några straff mot ”homosexualister” i vare sig Frankrike, Holland eller Sydeuropa. Läsning av medicinsk litteratur hade övertygat honom om att homosexualitet var medfött. ”Naturen själv” hade givit en del människor ”denna form av könsdrift”. Att vara homosexuell var alltså inte liktydigt med etisk mindervärdighet. Artikeln avslutades med en plädering för att homosexualitet måste avkriminaliseras: ”ingen skall lida för det som naturen själv har nedlagt hos honom eller henne av drifter och begär – så länge dessa icke skada andra människor”.
Vidi upphörde 1931, men Martin Andersson hade ännu inte fått sista ordet i striden om de homosexuella. Frågan levde kvar, även inom delar av vänstern, inte minst i samband med de många politiska processer som under 1930-talet ägde rum vid Göteborgs rådhusrätt. Ledande kommunister och socialister, inklusive Martin Andersson själv samt esperantisten Einar Adamson, åtalades vid flera tillfällen. De hade i artiklar och föredrag avslöjat skandaler inom poliskåren i Göteborg, som handlade om misshandel av intagna på polisstationer och om polisers fyllefester, men även om sexuella övergrepp mot unga arbetare i arrestlokalerna. I sin iver att komma åt misshagliga vänsterpolitiker skulle allmänne åklagaren Axel Benktander gå så långt som att dra in psykiatrin. Einar Adamson, som i artiklar i Minareten 1936 kallat poliskommissarien Frithiof Dahl för ”Groggdahl”, tvingades underkasta sig en sinnesundersökning, men friskförklarades till Benktanders förtret.
Särskilt Socialistiska partiets Albin Ström spelade på homofobins strängar i sin tidning Arbetarposten. Här berömde han sig av att ha avslöjat ”svinerierna inom vissa överklasskretsar och bland en del polismän”. Polismästare Erik Fontells polisregemente i Göteborg anklagades för ”att feminisera kåren, d.v.s. göra den omanlig och förvekligad, en sak som vaktslåendet om de homosexuella elementen inom kåren burit vittne om”. Den föregivna feminiseringen tog sig enligt Ström också uttryck i polisernas klädsel: ”Det har lanserats en ny uniform, med skärp, vilket gör att bärarna får något omanligt över sig, som framträdde här i landet för mer än 20 år sedan i form av den s.k. jazzgossen. Det är bekant, att de som bär dessa nya Fontellska uniformer gemenligen kallas Fontells fästmör”.
Redaktionen uppgav vidare att man sedan många år haft kännedom om en homosexuell polisman, som brukade träffa män i Vasaparken söder om Högskolan
I kommunistiska Arbetartidningen vände sig Knut Senander mot dessa artiklar. Inte för att han tog de homosexuellas parti, utan för att han ansåg artiklarna skymma sikten för ”polismaktens karaktär av klassinstrument i kampen mot arbetarna”. Senander anklagade Ström för att ”i rent sensationssyfte” peka ut det lilla antalet homosexuella inom poliskåren som ett sätt att öka lösnummerförsäljningen av Arbetarposten.
Sådan kritik hindrade inte Minareten, nu under Einar Adamsons ledning, från att haka på vågen av indignationsreportage om osedlighet inom Göteborgs poliskår. En konstapel beskrevs i en artikel i juni 1937 som ”sexuellt anlagd” och anklagades för att ha tagit emot besök i sin bostad på Värmlandsgatan av ”Carmen”, ”Vackra-Vermland” och ”Broadway-Stina”, som alla antyds vara transpersoner. Redaktionen uppgav vidare att man sedan många år haft kännedom om en homosexuell polisman, som brukade träffa män i Vasaparken söder om Högskolan.
Såväl Martin Anderssons artikel som den i Ny Tid pläderade för tolerans i en tid av fördomar och hat mot homosexuella
Nu blandade sig socialdemokratiska Ny Tid i debatten med ett bestämt avståndstagande gentemot ”rafflande tidningsartiklar om ruskiga s.k. sedlighetsförbrytelser”. Homosexuella handlingar mellan myndiga personer är, skrev Ny Tid, ”i regel socialt oskadliga, deras framdragande i offentlighetens ljus ger däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger”.
Martin Andersson, som nu var redaktör för Hyresgästen, instämde. Det skedde i en artikel i hans gamla skötebarn Minareten, där han i lätt polemik mot Adamson framhöll hur orättfärdig samhällets bestraffning av homosexuella var. Sådana anlag kan, skrev han, ”som bekant, återfinnas hos såväl män som kvinnor”. Tidningarnas ”sensationsmakare” borde i stället intressera sig för när ”normalt funtade individer” bedrog unga kvinnor och sedan lämnade dem i sticket. Barnavårdsnämnderna kunde vittna om självmord bland förtvivlade, övergivna mödrar. ”Dylika skurkstreck” skrevs det inte om i tidningarna, men när individer av samma kön ”haft något fuffens med varandra”, då slogs det upp i sensationella rubriker.
Såväl Martin Anderssons artikel som den i Ny Tid pläderade för tolerans i en tid av fördomar och hat mot homosexuella. I deras texter hänvisades till den avkriminalisering av homosexualitet, som förbereddes i riksdagen. Det skulle dock dröja till 1944, innan homosexuella relationer legaliserades i Sverige.
