Högerregeringen stödjer sig på den i dag i nio av tio blockskiljande voteringar i riksdagen. Nu visar högerdebattörer hur strategin är att se till att Reinfeldt sitter kvar efter valet, försvagad men med en brunblå buffertzon i form av SD. Detta stämmer också väl överens med analysen i Mats Wingborgs nya bok.
Läget är följande: Om de rödgröna partierna tappar en aning av sitt opinionsmässiga övertag och om Fi går framåt men hamnar under fyra procent, då är risken stor att vi får ett parlamentariskt kaos.
I dag är Alliansen större än de rödgröna, men beroende av att SD inte röstar aktivt emot regeringsförslagen. Nu finns en risk att den spegelvända situationen uppstår, att de rödgröna blir större än Alliansen, men att SD kan fälla rödgröna förslag om de röstar med Alliansen. Skillnaderna är uppenbara, medan Alliansen med viss möda har kunnat styra med stöd av SD kommer det bli omöjligt för de rödgröna.
Vid blockskiljande omröstningar i riksdagen har SD röstat med Alliansen vid nio fall av tio. SD har fungerat som stödparti för Alliansen i nästan samma utsträckning som MP och V var stödpartier för S innan Alliansen tog över för snart åtta år sedan. Mönstret är likadant på kommunal nivå. När SD blivit vågmästare har Allianen gynnats. Det är dubbelt så vanligt att Alliansens partier styr i minoritet som att de rödgröna styr i minoritet. Orsaken är att SD oftare röstar med Alliansen än med de rödgröna även på lokal nivå. Lyfter vi blicken till andra länder i Europa ser vi att högerextrema och högerpopulistiska partier antingen är isolerade eller fungerat som stöd åt borgerliga partier, som i Danmark och Norge. Däremot stödjer högerextrema och högerpopulistiska partier aldrig socialdemokratiska eller socialistiska regeringar.
Det vi hävdar är inte att SD sympatiserar med Alliansen, inte heller att Alliansen gillar SD. SD har inte främst röstat med Alliansen utan mot de rödgröna. Inom SD finns ett särskilt hat mot socialdemokratin och arbetarrörelsen. Gång på gång, som vid SD:s senaste kongress, riktar Jimmie Åkesson sin fränaste attack mot socialdemokratin, trots att Alliansen styrt landet i snart åtta år.
Från Alliansens håll hävdas återkommande att SD befinner sig politiskt i mitten eller till och med står till vänster. Argumentet brukar vara att SD vill ha en stark stat. SD vill exempelvis förstatliga den svenska skolan och SD lyfter inte fram frågan om skattesänkningar, även om partiet på sikt vill sänka skatten. Men dessa resonemang är blinda för vilka möjliga positioner det finns i politiken. SD står till höger, men är inte ett nyliberalt parti. Tvärtom är SD extremt nationalistiskt och extremt antiliberalt, två hållningar som är nära förbundna med varandra.
Inom borgerligheten har det i själva verket alltid funnits en ådra av auktoritär konservatism, även om den varit särskilt undanskuffad i Sverige under de senaste decennierna. Det är denna ådra som SD knyter an till. Detta är också orsaken till att ett antal ledande moderata kommunpolitiker lämnat M och gått över till SD. Den återkommande motiveringen till detta har varit att de ogillar de nya Moderaterna och föredrar en mer gammaldags och konservativ framtoning.
Vid ett rödgrönt styre där Alliansen och SD tillsammans kan fälla regeringsförslag skulle de röd-gröna få igenom sin budget. Alliansen och SD skulle varken vilja eller kunna enas om ett gemensamt förslag. Men i övrigt skulle det bli svårt för de rödgröna att styra. Alliansen skulle med stöd av SD gång på gång fälla rödgröna förslag. En röst på SD är inte en röst i mitten. En röst på SD är en röst till höger.
