Det ”vi” som samlades var Judiskt upprop, den grupp av judar som gått samman efter den 7 oktober, klämda mellan en vänster vi inte alltid blivit sedda av och odelat Israellojala församlingar.

Jag hoppades att vi skulle bli minst tio. Väl samlade på Gustav Adolfs torg räknade jag till 70 personer, många med svarta t-shirtar med texten ”Inte i vårt namn”. Solen tittade fram, Elias hade rest från Skåne för att hålla tal och allsång på jiddisch, Camilla läste en dikt av Hanna Rajs och David ledde gemensam bön: ”Oseh shalom bimromav”, han som skapar fred i sina himlars höjd. Vi sjöng på jiddisch:

Om min röst kunde säga det högre, om min kropp vore starkare, skulle jag rusa ut på gatorna och skrika fred, fred, fred.

En stund av intensiv gemenskap.

Vi är många judar runt om i världen som fått utstå hat, hån, avbokningar och avståndstagande, ibland inom den egna familjen, för att vi protesterat mot Israels brott mot mänskligheten. Till och med skolbarn misstänkliggörs av krigsvänliga röster, som i den israeliska journalisten David Stavrous debattartikel, ”Ska lärare påtvinga barnen sin aktivism”? (Svenska Dagbladet, 15/6).

Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

Det är en kuslig upplevelse att som jude förskjutas av de egna, en särskild sorts giftig antisemitism som riktas mot oss och som skulle förtjäna en närmare belysning av Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA.

Judiska Centralrådet är en sammanslutning av Sveriges judiska församlingar och representerar först och främst de 6 000 medlemmarna, snarare än de 20 000 svenskar som identifierar sig som judar. Ändå har organisationen ett stort inflytande som judisk röst i offentligheten. En plattform som politiker såväl som journalister och andra organisationer vänder sig till för att knyta kontakter och ta in åsikter från.

Därför blev jag fundersam när dess ordförande Aron Verständig medverkade i SD-associerade och Putinvänliga Chang Fricks podd Sista måltiden (den 3 juni) för att samtala om antisemitism, Palestina och dagens hotbild mot judar.

Verständig gör ett tappert försök att framstå som balanserad och svarar så artigt han kan på programledarens tölpiga frågor, som ”varför hatar vänstern väst?” Men om Verständig nu väljer att acceptera en inbjudan från en kontroversiell podd, så hade jag önskat en starkare insats. Nu framstår han mest som en som fnissar med i Fricks och Panshiris föreställningar om muslimer, medan de spelar ned svenska högerextremisters och nazisters hot.

Min oro förstärktes ytterligare när SD:s Björn Söder, som Flamman rapporterade om i förra veckan, ställde en fråga i riksdagen som i princip var en ordagrann kopia på Aron Verständigs öppna brev till Medelhavsmuseet i vilket han anklagar deras Nakba-utställning för ensidighet.

Såklart struntar Söder i en budgetutställning med tiotalet objekt. Men att omfamnas av en judisk organisation är värt sin vikt i guld när partiets internationella lojaliteter står i strålkastarljuset. Tänk att i ett svep kunna berättiga islamofobi, tvätta bort sin antisemitstämpel och samtidigt avleda från deras sfär av besvärande Putinkontakter.

Björn Söders vevande är förstås ingenting som Aron Verständig kan lastas för. Men jag längtar ändå efter en markering mot radikalhögerns syn, som säger att nazismen inte är lika farlig som antifascister, eller att Palestina-rörelsen önskar sig Israels försvinnande, snarare än ett slut på dödandet. Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

När den judiska vänstern sågs på Gustav Adolfs torg var det inte bara för att uppmana till svenskt exportstopp av vapenkomponenter, utan för att få uppleva födelsen av en alternativ judisk röst för fred, på behörigt avstånd från extremhögerns lejonkula.