Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.
SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt.
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp.
