När hotet inte längre går att förneka har klimatmotståndarna ett nytt mål – byråkratin.
En bekant i Norge ville nyligen ses för att prata om ett bokprojekt han jobbar på. Han arbetar i Norges framväxande vindkraftsbransch och har ofta intressanta inblickar i industrin, så jag tackade ja och såg fram emot en djupdykning i ämnet. Men det visade sig att boken inte alls handlade om energipolitik, utan var en deckare som utspelar sig både i Norge och Sverige. Han ville prata om landskapet i västra Värmland, som jag känner till på grund av familjens sommarstuga.
”Men Jan, hur har du tid, jobbar inte du på Energibolaget?” frågade jag. Hans svar var att jo, men på grund av den snåriga EU-byråkratin, som även Norge måste hantera, står mer eller mindre hela havsvindbranschen stilla och väntar på svar. Så han använde väntetiden på sitt bokprojekt.
Den norska vindkraftsbranschen märker nu att klimatpolitiken bara är så effektiv som instansen som ska genomföra den. Omställningen kräver inte bara en politisk vilja, utan även en fungerande byråkrati.
Klimatfrågan är inte först i det hänseendet. Vid historiska strukturomvandlingar, som till exempel Europas återuppbyggande efter andra världskriget, USA:s nya giv och Sveriges utbyggnad av vattenkraften i norr, har man etablerat flera organisationer och institutioner med ansvar för att planera och genomföra dem. Det är för dessa utvecklingsprojekt som OECD, USA:s pensionssystem social security, respektive Vattenfall etablerades. Klimatomställningen är ett minst lika omfattande utvecklingsprojekt.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
Om samhället ska uppnå nettonoll-utsläpp på bara några årtionden krävs en effektiv statsapparat som kan genomdriva omställningen. Politiska initiativ som Industriklivet, Klimatklivet, systemet med utsläppsrätter, gröna kreditgarantier och gröna lån är inte mer effektiva än de myndigheter som handlägger dem: Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Riksgälden och Europeiska investeringsbanken.
Därför har forskningen de senaste åren allt mer börjat intressera sig för något så torrt som ”statlig kapacitet”. I stället för att skynda på saker med avregleringar, kan saker gå ännu snabbare med en mer effektiv stat.
En ny vetenskaplig artikel av forskarna Réka Juhász och Nathan J. Lane studerar hur industripolitik historiskt har begränsats av just den statliga kapaciteten. Det ekonomiska stjärnskottet Rosie Collington (som skrivit boken The big con om konsultindustrin tillsammans med kändisekonomen Mariana Mazzucato) skrev sin avhandling om ”ministries for the future” – hur flera länders klimatpolitik varit ineffektiv på grund av bristande statlig kapacitet. Titeln anspelar på den populära boken Framtidsministeriet (2024) av science fiction-författaren Kim Stanley Robinson, som handlar om hur FN tillsätter ett ministerium för att genomföra Parisavtalet.
Eftersom byråkratin är avgörande för klimatpolitiken har den också blivit en angreppspunkt för den auktoritära högern. I USA anställde Energidepartementet över tusen nya tjänstemän 2021 för att genomföra satsningarna på grön energi. Nu har Trumpadministrationen blockerat alla statliga pengar som går till klimatutbetalningar – inklusive framtida sådana.
I fjol hade vi en kampanj mot klimatbyråkratin även i Sverige, där Fokus uppmärksammade att en anställd på Energimyndigheten samtidigt var med i Rebellmammorna. Artikeln ledde till att minister Carl-Oskar Bohlin hörde av sig till Energimyndigheten och att den utpekade tjänstemannen sparkades.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
