Reynir Bödvarsson är seismolog vid Uppsala universitet. Han understryker att svallvågor, som orsakas av en underjordisk jordbävning – tsunami – går att förutse.
– Det finns system som varnar för tsunamis som skapas av till exempel jordbävningar. Om inte epicentrum är för nära en strand – man hinner inte få ut någon varning om det är för nära.
Han menar att det utan tvekan hade gått att spara liv, i Thailand och Sri Lanka, om dessa länder haft de samhälleliga strukturer som krävs. Däremot Indonesien, där den värst drabbade ön Sumatra låg mycket nära jordbävningens epicentrum, hade det i praktiken varit svårt att hinna rädda människor.
– Hela stora Stillahavsområdet, inklusive Japan, USA, Australien och Sydamerika, har varningssystem.
Thailand tillhör ett varningssystem som heter International tsunami warning network – men landets västra delar omfattas inte. Bödvarsson drar praralleller till katastrofen i Bam i Iran för ganska exakt ett år sedan.
– Skalvet i Iran var inte så stort, men gav oerhört svåra konsekvenser eftersom husen var så dåligt byggda i området. Och detta fastän man visste att jordskalv ofta förekommer där. Även i utvecklade länder har man haft byggnormer, men korruption har ibland gjort att byggnormer och regelverk inte följs.
Det varningssystem som skulle kunna förhindra de största skadeverkningarna kostar inte så mycket, menar Reynir Bödvarsson.
– Men att bygga om hela bostadsområden, som skulle ha krävts i Iran, skulle kosta mycket. För medborgarnas säkerhet krävs välbyggda hus anpassade efter naturen.
Det finns rykten om att Thailand visste att skalvet skulle komma men inte varnade och i tisdags lovade premiärministern att saken skulle utredas. Bödvarsson menar att det är stor skillnad mellan de länder som satsar på varningssystem och de som inte alls gör det.
– Det finns länder som satsar oerhört mycket på forskning och att kunna förutsäga jordskalv, till exempel Japan och också Kina numera.