Dödförklara den svenska modellen, skriver Mufs ordförande Rasmus Törnblom i Svenska Dagbladet. Mest riktar han in sig på de ”fackförbundspartiska” lagar som tillkom på 1970-talet.
Det är den vanliga borgerliga litanian. Stelbenta regler, det hemska 1970-talet, kvarlevor från en industripräglad arbetsmarknad. Nu även kryddat med migrationsrelaterade krokodiltårar om behovet av att sänka ingångslönerna.
Man kan rabbla deras retorik i sömnen vid det här laget.
Reaktionerna är också de vanliga. Hur kan man vara så historielös att man inte inser hur bra den svenska modellen funkar, brukar vara en vanlig upprördhetslinje bland socialdemokrater och fackligt aktiva.
Och visst, de har rätt. Den svenska arbetsmarknadsmodellen står faktiskt i en klass för sig. Visserligen kan konstateras att
klassamarbete ibland blivit kvävande konsensus. Att klasskompromissen bygger på tanken om tillväxt vilket inte håller i längden. Men ändå: det har hittills funkat.

Till att börja med ska Medlingsinstitutet bort

Samtidigt delar de, på sätt och vis, Törnbloms historielöshet. Bägge räknar ”den svenska modellen” som om den bara bestod av 1970-talets arbetsrättsliga lagar – främst MBL, Las och Arbetsmiljölagen.
Bort med dessa lagar, deklarerar Törnblom. Försvara dem, säger sossarna.
Men nu är saken att historien går längre tillbaka än så. Och om man vill dödförklara den svenska modellen, varför så selektiv? Slakta alltihop.
Till att börja med ska Medlingsinstitutet bort; åtminstone ska de sluta med statlig lönepolitik i form av uppdraget att upprätthålla ”Märket”. Men statistik och opartisk medling kan de väl få fortsätta med.
Avskaffa den statliga sjukförsäkringen, de statligt erkända a-kassorna och den statliga regleringen över arbetslöshetsförsäkringen. Pengarna som bekostar dessa – arbetsgivaravgifterna – utgör avstått löneutrymme och ska givetvis återföras till löntagarna. Vilka givetvis kommer att söka nya vägar för att försäkra sig mot sjukdom och arbetslöshet. Välkomna tillbaka, sjuk- och arbetslöshetskassor där facket har makten.
Arbetsförmedlingen ska därmed ägna sig enbart åt förmedling, inte kontroll. Eller kanske avskaffa myndigheten helt?

Ta även bort alla funktioner som har med vidareutbildning och matchning att göra. Staten ska väl inte understödja vare sig den enskildes resa mellan branscher, eller hjälpa företagen att få utbildad arbetskraft? Det får man ordna själva.
Bort med samtliga regler som har med arbetsmarknadskonflikt och fredsplikt att göra. Om en lokal fackklubb vill strejka, låt dem. Och det ska givetvis inte begränsas av varseltider på en vecka eller andra statliga regleringar.
Vi ska förstås inte ha några arbetsmiljöregler. Olyckor, stress och dödsfall kommer givetvis öka – något man kan misstänka att Muf-Rasmus inte kommer ligga sömnlös över – men samtidigt försvinner chefernas möjligheter att gömma sig bakom en arbetsmiljölagstiftning där nästan ingen ändå i praktiken blir fälld.
Och för att gå ännu längre tillbaka i tiden, ska givetvis Arbetsdomstolen avskaffas. Och därmed annullerar vi all den arbetsköparvänliga praxis som domstolen skapat.
Personligen ser jag särskilt fram emot den så kallade 29/29-domens annullerande.
Däri bildade 1929 den då nyskapade domstolen praxis, utan att ha vare sig mandat eller lagstöd. AD tog ställning för en juridisk syn på arbete som innebar omfattande lydnadsplikt för den anställde – principer som i stort sett rakt av lät medeltidens patriarkala relationer mellan husbonde och träl leva vidare in i 2000-talet.
Så, Muf-Rasmus, jag antar din utmaning men låt oss gå längre. Låt oss stryka all statlig inblandning i arbetsmarknaden och återskapa läget från 1800 någonting.
Tomt papper och fullt krig.
Är du med?