Siluetten av en kvinnas överkropp avtecknar sig mot ett kompakt mörker som också slukar halva ansiktet. Resten av kroppen syns inte och det är svårt att förstå hur den hänger ihop. Det vardagliga som också finns i bilden, en förtrolig blick in i kameran och ett trägolv som skymtar, har förskjutits till att bli något onaturligt. På samma gång förs tankarna till en bokmärkesängel.
Fotografiet On Being an Angel #1 från 1977 är ett av den amerikanska fotografen Francesca Woodmans många självporträtt på temat änglar. Hon har efter sin tidiga död 1981 blivit en av de mest inflytelserika, eller åtminstone en av de första, inom en särskild typ av fotografi som närmar sig konst. Hon vände kameran mot sig själv och gjorde subjektiva, poetiska och ofta iscensatta bilder som skiljer sig från det traditionella svartvita dokumentärfotografi som vid slutet av 70-talet dominerade fotovärlden.

Francesca Woodman föddes 1958 i en konstnärsfamilj i Colorado. Hon började fotografera i tidiga tonåren och fick sin utbildning på en av USA:s äldsta konstskolor, Rhode Island School of Design. Under utbildningen tillbringade hon ett år i Rom där flera av bilderna i utställningen ”Om att vara en ängel”  tillkom. Efter sin examen 1978 flyttar hon till New York, där intresset för hennes bilder är svalt. Gallerierna ställer vid den här tiden sällan ut fotografi – något som kommer att ändras snabbt under de följande åren. Den första stora separatutställningen med Francesca Woodmans verk äger rum i New York 1986 och är sammansatt av den inflytelserika konsthistorikern Rosalind Krauss. Först då, postumt, är Woodman på väg att bli en stjärna i USA och några år senare också i Europa.
Woodmans konst har ofta kommit att tolkas i termer av hennes ungdom och det faktum att hon tog sitt liv, men också utifrån att hon, som kvinna, nästan uteslutande fotograferade sig själv. Hennes avklädda självporträtt har många velat se som kommentarer till konsthistoriens alla nakna kvinnokroppar – som ju ofta är sedda ur ett manligt perspektiv.
Bilderna är svartvita och oftast fotograferade på kvadratiska negativ. De föreställer som sagt nästan alltid henne själv, en ung kvinna med långt hår och stora ögon. Men hon använder på samma gång sin egen gestalt för olika experiment och överskridanden.

Woodmans självmord har i onödigt hög grad påverkat tolkningen av fotografierna. En biografiskt anstruken tolkning ser gärna det sorgliga i bilderna, som en vilja att försvinna eller skada sig själv. Men en del av det superdramatiska första intryck bilderna ger kan lika gärna hänföras till det svartvita fotot i sig och till miljöerna, som ofta är gamla slitna rum med flagnande tapeter eller vackert ojämna stenväggar. I kombination med en suddig gestalt som sveper förbi, som i serien Polka Dots, kan resultatet ibland närma sig en ytlig konstfullhet. Det som hindrar dessa bilder från att bli helt enkelt för romantiska är ett innerligt poetiskt allvar.
I en bild utan titel tagen 1978 i Rom står hon i bildens högerkant framför en stenvägg som närmast för tankarna till en cell. Hon håller upp sitt långa hår som om hon försöker lyfta sig i håret. På nästa bild verkar hon ha dragits upp lite från marken som en suddig gestalt. Det är som om önskan att överskrida fysikens lagar och kroppens begränsningar infrias i den andra bilden. Den ganska tydliga symboliken samsas här med en klaustrofobisk stämning som är väldigt påtaglig och ger bilden en extra dimension. I bilden From Space2 står hon framför en flagnad vägg och håller upp bitar av tapet framför sitt ansikte och sin underkropp.  Här gör hon en enkel liknelse mellan sin egen mänskliga kropp och sakerna – den döda materian. Det är något återkommande i Woodmans bilder. I en serie från 1980 sträcker hon upp sina armar klädda med bark framför björkstammar. Det skulle inte på något sätt gå att förväxla hennes armar med stammarna, det är mer som en lek: hon låtsas vara stammen eller som på förra bilden, tapeten.

Man skulle kunna säga att hennes bilder bygger på skillnaden mellan hur det ser ut och hur det ter sig inifrån. Kan hon bli vad som helst, kan kroppen göra vad som helst, kan bilden visa det kroppen inte kommer åt?
Det finns många referenser till konsthistorien men de har något obekymrat över sig, inställningen verkar inte vara ironisk eller särskilt distanserad, utan hon plöjer på något sätt rakt genom klichéerna. Den egna bilden är viktigare än alla de tidigare. Det finns en övertygelse att det går att göra nya bilder, som inte tidigare fanns, och om att man på det sättet är fri.