Gripandet den 3 mars av parlamentsledamoten Ousmane Sonko fick den senegalesiska ungdomen att revoltera, med stöd av diasporan i form av fredliga manifestationer och solidaritetsförklaringar på sociala medier. Ledaren för partiet Senegals patrioter för arbete, etik och broderskap (Pastef) är anklagad av en ung kvinna, Adji Sarr, som arbetar i en skönhetssalong för ett flertal våldtäkter och mordhot. Sonko som kom på tredje plats i presidentvalet 2019 är en tidigare skatteinspektör och blev, vid 46 års ålder, ledare för oppositionen efter att den tidigare borgmästaren Idrissa Seck, som kom tvåa i valet, i slutet av 2020 anslöt sig till president Macky Salls block.

Sonkos snabba uppgång har ägt rum mot bakgrund av ett bredare missnöje med den traditionella politiska eliten. Han vänder sig uttryckligen till ungdomen och har tagit fram ett radikalt program som sätter kampen mot korruptionen – som är utbredd i Senegal – och ekonomisk och monetär suveränitet i centrum, dock utan att föreslå att landet överger CFA-valutan. (2) Sonko försvarar sig med att rättsapparaten opportunistiskt även hindrat två andra politiker från att ställa upp i presidentvalet 2019: Karim Wade – son till den tidigare presidenten Abdoulaye Wade (2000-2012) – och Khalifa Sall, tidigare borgmästare i huvudstaden Dakar.

I Senegal fungerar folkliga uppror ofta som reglerande mekanismer av sista instans, när traditionella medlingsinstanser (såsom religiösa ledare) inte fungerar. Detta beror på regimens extremt obalanserade karaktär, där all makt är koncentrerad hos den exekutiva makten. Det var därför som studentupproret i maj 1968 skakade president Léopold Sédar Senghors regering i grundvalarna, och som president Wades försök att utse sin son till sin efterträdare ledde till stora protester den 23 juni 2011. Denna gång kom dock inte upproret från de vanliga hållen, som politiska oppositionspartier, fackföreningar och ”civilsamhället”, vilka alla togs på sängen av den ledarlösa ungdomsrörelsens spontaneitet och storlek.

Det är knappast förvånande att ungdomar mellan 15 och 24 år utgjorde protesternas förtrupper mot vad många beskriver som en allt mer despotisk utveckling – till exempel författaren Boubacar Boris Diop, som beklagar hur regimen tagit kontroll över rättsväsendet. (3) Inte minst med tanke på denna åldersgrupps demografiska betydelse (20 procent av en befolkning på nästan 17 miljoner människor) och deras situation: 40 procent av dem befann sig varken i anställning eller i utbildning 2017, (4) en andel som med all säkerhet har växt sedan pandemins utbrott. 45 procent av barn i grundskolålder går inte i skolan. I vissa fattiga regioner uppgår denna siffra till 70 procent.

Successiva regeringar har misslyckats att ge denna ungdom ett drägligt liv. I stället anklagas de ofta för att vara ”oanställningsbara” – ett begrepp som klädsamt nog döljer myndigheternas egna brister. Regeringens roll, upprepar man, är inte att direkt skapa arbeten – vilket underförstått innebär att denna roll tillkommer den privata sektorn. Men målet med ett företag är i första hand att göra vinst, och i andra hand att skapa jobb. Arbetslösheten, ett fenomen som är unikt för kapitalistiska ekonomier, kan endast utrotas om staten tar på sig att garantera arbetstillfällen, samtidigt som den erbjuder möjligheter till vidareutbildning åt personer som vill arbeta för en viss lön. (5) Det är en högst genomförbar politik inom ramen för en ekonomisk modell som grundar sig på monetär suveränitet – något som CFA-­francen förhindrar – användning av lokala resurser och en transparent användning av statens budget.

Denna väg har hittills fått kalla handen av regeringspolitikerna, som i stället har valt att finansiera projekt ledda av ungdomar – såsom den ökända ”operation diplom” på 1980-talet, då studenter med diplom under en kortlivad period fick ekonomiskt stöd för olika projekt – och allt mer desperat försökt locka direkta utländska investeringar till landet. Dessa utländska investeringar skapar dock endast 150 000 arbeten om året i Afrika, medan arbetsstyrkan i den subsahariska delen av kontinenten årligen växer med omkring 18 miljoner människor. (6)

Än mer beklämmande är att den Västafrikanska centralbanken (BCEAO) baserar sin monetära beräkningsmjukvara på den som används i eurozonen, där befolkningen mycket äldre. Liksom de flesta så kallade ”oberoende” centralbanker är dess mandat att upprätthålla prisstabiliteten. När den offentliga debatten, som domineras av de evinnerliga frågorna om ”styrning” och ”mänskliga rättigheter”, en dag utsträcks till att även handla om de konkurrerande synsätten på ekonomisk utveckling, kommer de politiska och monetära makthavarna att behöva förklara för ungdomen att massarbetslösheten är en nödvändig beståndsdel i deras ekonomiska modell – det är nämligen deras instrument för att hålla priserna stabila.

Oavsett om det handlar om avtal om ekonomiska partnerskap och fiskeavtal med Europeiska unionen, om den Afrikanska kontinentala frihandelszonen (som officiellt invigdes i början av året) eller om den allt vanligare användningen av de tidsinställda bomber som är offentlig-privata partnerskap, kommer den urskillningslösa ekonomiska liberalismen inte att lösa någonting. Utvinningen av olja och gas i de fält som upptäcktes utanför Senegals och Mauretaniens kust 2014 – som skjutits upp med anledning av covid-19 – har redan befläckats av korruptionsskandaler. Dessa nya rikedomar väntas kraftigt reducera det sedan sex decennier tillbaka kroniska handelsunderskottet, men de beräknas också öka de årliga utflödena från vinster och utdelningar till rikare länder, från 297 miljarder CFA-franc (ungefär 450 miljoner euro) – vilket motsvarar 2,1 procent av BNP – till över 1 300 miljarder (2 miljarder euro), motsvarande 6,1 procent av BNP 2025, enligt IMF:s prognoser. (7)

Den senegalesiska ungdomens plågor är för övrigt det materiella uttrycket för intelligentsians inskränkta liberalism: den misslyckas att föra fram originella lösningar på kontinentens problem. Detta leder till att avståndet ökar mellan dem och folket, varav många i stället riskerar att lockas av fundamentalistiska budskap.

I en sådan situation är de få alternativ som kvarstår för de unga, framför allt ur de lägre klasserna, föga uppmuntrande. Det första är att med risk för livet försöka migrera till rikare länder. I oktober 2020 dog enligt International Organization for Migration (IOM) 149 personer i försök att nå Europa från den senegalesiska kusten (8) – en siffra som bestrids av regeringen. Det andra alternativet är att bli tjänare åt de styrande klasserna, som en rapport från den franska utvecklingsmyndigheten under­stryker med ett korn av cynism: ”Därför måste det arbete som utförs av anställda i den informella sektorn tas i beaktande (hushållsarbetare, taxichaufförer, sexarbetare, kassörer och kassörskor, etc.)” (9) För flickor står valet mellan hushållsarbete eller prostitution. För pojkar sätts exemplet av dem som av media kallas ”nervis”, det vill säga lejda män som används för att störa demonstrationer. Ett tredje alternativ är mer eller mindre grov brottslighet (den karriärväg som den religiösa terrorismen erbjuder tycks inte locka många i Senegal). Den sista utvägen är att göra motstånd och kämpa för att skapa sig en framtid. Det sistnämnda är ett sätt att tolka den folkliga rörelse som har bildats kring Sonko.

De våldsamma demonstrationerna mellan den 4 och 8 mars, som i media döptes till ”de fem vredesdagarna”, avslöjade ett långt farligare virus än SARS-CoV 2: förtroendekrisen mellan de unga och de demokratiska institutionerna. Militärkaserner, domstolar och stadshus blev måltavlor för demonstranterna – ett tecken på de spända relationerna mellan de lokala myndigheterna och befolkningen. Medieredaktioner som anses stödja regeringen brändes ned, liksom kända regeringslojala politikers hem. Budskapet är tydligt: ungdomen förkastar instrumentaliseringen av rättsapparaten och kommer att mobilisera sig ännu kraftigare om president Sall skulle försöka inleda en tredje mandatperiod 2024, på samma sätt som hans kollegor i Elfenbenskusten och Guinea gjorde 2020.

Det andra budskapet från ungdomen riktas till Paris. Flera franska etablissemang attackerades, plundrades och brändes i upploppen, däribland stormarknader tillhörande gruppen Auchan, bensinstationer ägda av Total och en Orange-butik. Denna vandalism påminner om att Frankrike fortfarande är den största investeraren i Senegal, med direkta utlandsinvesteringar till ett värde av 2 miljarder euro 2018, vilket motsvarar 43 procent av den totala summan. Landet av teranga (”gästvänlighet” på wolof) hyser nästan 250 franska företagsfilialer, med över 30 000 anställda. (10) Frankrike är ett av de länder som tjänat mest på investeringsprogrammet Plan Sénégal émergent (PSE). ”Vår andel av marknaden”, skriver det franska finansdepartementet, ”som varit konstant krympande i över ett årtionde, växte kraftigt under 2019 och nådde 18,8 procent (+ 4,1 procentenheter jämfört med 2018) (…). De stora infrastrukturprojekten inom ramen för PSE bidrog till stor del därtill.” (11)

Genom att rikta in sig på franska märken attackerade de revolterande ungdomarna på så sätt projektets huvudsymboler: en avgiftsbelagd motorväg ägd av koncernen Eiffage, men också kollektivtrafikprojektet Bus Rapid Transit (BRT), som finansieras av Världsbanken, bland annat. Rörelsen uttrycker sitt missnöje med regeringens ekonomiska politik, vars uttryckligt pro-franska linje har lett till det klassiska syndromet tillväxt utan utveckling. Det är därför som många senegaleser, som helt enkelt var hungriga och led brist på pengar, kom för att ”handla illegalt” och deltog i plundringen av Auchans butiker. Vissa fyllde kundvagnar med livsmedel, andra bar rissäckar på ryggen.

Snarare än en lika irrationell som grumlig ”antifransk stämning” bör vandalismen förstås som en reaktion på den franska regeringens – och dess senegalesiska allierades – vägran att lyssna på de krav som ungdomarnas regelbundet länge framfört på fredlig väg och som formulerats av afrikanska folk och intellektuella för länge sedan, nämligen att de nykoloniala banden mellan nationerna ska brytas. Till exempel kräver kampanjen France dégage ! (”Ut med Frankrike!”), ledd av den Panafrikanska folkfronten för en antiimperialistisk revolutions (Frapp) ledare Guy Marius Sagna som fängslades på ”förebyggande” grunder tre dagar före upploppen, att Senegal överger CFA-valutan som kontrolleras av Frankrike – en idé som först uttrycktes 1969 av ekonomer som Samir Amin. På samma sätt uttrycker sloganen ”Ut med Auchan!” uppmaningen att lokala marknader och kvartersbutiker ska skyddas.

Uppenbarligen delar ungdomen inte president Salls idylliska bild av de fransk-afrikanska relationerna. Han ska ha för vana att säga att ”det enda problemet mellan Frankrike och Senegal, det är att det inte finns något problem”. (12) Men genom att satsa på att de nykoloniala relationerna inom vad som kallas ”Françafrique” kommer att bestå, samtidigt som den anpassar sig till EU:s och de internationella ekonomiska institutionernas nyliberala dogmer, alienerar den franska regeringen den afrikanska ungdomen. Denna ser den franska regeringen som ett hot mot demokratin som enbart försvarar sina ekonomiska intressen. 2017 vann det franska oljebolaget Total två upphandlingskontrakt för forskning och delad produktion, trots att deras ansökan var för sent inlämnad och inte var den starkaste. Det ledde till att oljeministern Thierno Alassane Sall, som anklagade president Sall för ”högförräderi”, tvingades avgå. (13)

Kommer makten att lyssna på den senegalesiska ungdomen? Oavsett vilket kommer de strukturella orsakerna till denna sociala krutdurk inte att försvinna så snabbt.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander

Ndongo Samba Sylla (1)