För några dagar sedan åkte jag tåg från Malmö till Lund. Ett gäng män i kostym i 30-årsåldern klev på. Männen brölar och skrattar. Mannen som går först tittar åt mitt håll, och jag tittar upp. Våra blickar möts och mannen utbrister ”här kan ju kråkorna landa” och syftar på min slarvigt uppsatta hårknut. Jag blir arg, men tänker att jag kanske inte borde säga någonting. Så jag säger ingenting. Männen rör sig längre in i vagnen och fortsätter bröla, och trakassera personerna i vagnen. De beter sig hotfullt och kallar tjejerna i vagnen för olika skällsord. Jag utbrister ”vafan säger du – håll käften”.
Mannen hade antagligen inte väntat sig att någon sa ifrån och såg därför förvånad ut. Han utbrister ”åh har kråkorna landat” och kallar mig en massa saker. En kille reser sig upp och säger ifrån och uppmanar mannen att tänka på att det sitter en barnfamilj precis bredvid honom. Mannen blir arg och säger ”vafan vill du” och agerar väldigt hotfullt vilket leder till att pappan i familjen utbrister ”ta det lugnt och sätt dig ner”. Mannen fortsätter att bröla, ena skällsordet efter det andra och tåget stannar. Barnfamiljen och resten av resenärerna förutom jag går av tåget, vissa andra flyttar sig bara från vagnen. När tåget avgår kommer en kvinnlig konduktör och samtidigt som jag visar min biljett säger jag att de högljudda och hotfulla männen borde lämna tåget. Jag säger att många med mig, framförallt tjejer, känner sig otrygga i männens närvaro. Hon svarar att hon ska säga till dem. Konduktören går fram till männen, som såklart hört allt jag sagt, och säger att de borde ”dämpa sig”. Jag förklarar att det största problemet inte är att de är högljudda, utan att de agerar hotfullt och gör att medresenärer känner sig otrygga. Mannen vänder sig då till konduktören och säger ”du är en stjärna på stjärnhimlen” och försöker fjäska.
En manlig konduktör kommer in i vagnen och jag säger även till honom att de borde slänga av dessa män. Han går fram till dem och säger till dem med en lite skarpare ton och får som svar ”du är bara avundsjuk för att jag raggar på henne” och syftar på den kvinnliga konduktören. Då väljer båda konduktörerna att gå och ställa sig vid dörren, och alltså inte agera på situationen. Jag går fram till konduktörerna vid dörren och säger att det är pinsamt att de under hela tågresan valt att inte agera i princip alls, även om det är deras arbetsplats och även om kvinnliga resenärer känner sig otrygga i deras närvaro. Jag får några bortviftande svar och tåget stannar i Hjärup där vi alla kliver av. Jag ser min mamma och säger ”denna mannen har kallat mig en massa saker” samtidigt som jag pekar på mannen. Sedan vänder jag mig till honom och säger ”vill du berätta för min mamma vad du kallade mig?”. Först då väljer en av hans kompisar att säga ”ta det lugnt nu” och mannen ser chockad ut. Han säger ingenting.
Det som hände var alltså att ett gäng hotfulla män fick agera precis som de ville medan konduktörerna inte tog ansvar för resterande resenärer. Detta är ingen enskild händelse. Detta händer unga tjejer hela tiden – på tåg, på klubben och på stan men vad gör samhället och politiker? Ingenting. I stället väljer man att skära ner på skolkuratorer, lägga ner ungdomsmottagningar och vägra tjejjourer ekonomiskt stöd. Samhället och politikerna tar inte unga tjejers ohälsa på allvar, utan skiter i oss. Jag är instruktör i feministiskt självförsvar, ett självförsvar som är grundat av tjejer för tjejer som syftar till att stärka tjejer som grupp och som individer. Den viktigaste delen är att lägga skulden där den hör hemma – på de som utövar sexualiserat våld. Sexualiserat våld är allt från att bli kallad hora, till en våldtäkt eller misshandel och är ett strukturellt våld som vi tjejer möter varje dag. Det feministiska självförsvaret ger en kraft att klara av vardagen och verktyg för att bekämpa sexism och sexualiserat våld. Det är dags att politiker och makthavare lyssnar på oss och därför kräver Ung Vänster feministiskt självförsvar i skolan!
