Jag funderar på strejker och svartfötter. Och jag avundas, som feminist, klasskampens tydliga kampformer. Gör si, gör inte så, så gynnar du kampen. Inga dunkla, psykologiska mörker här inte. Rationellt. Mina tankar går till Lysistrate och sexstrejken som fick männen att sluta kriga. Och jag funderar på Anna Jónasdóttirs teori om patriarkatet som mäns exploatering av kvinnors kärlek.
Enligt Jónasdóttir är det inte i första hand falskt medvetande som får kvinnor att ge bort sin kärlek till män på ojämlika villkor. Inte heller är ekonomiskt beroende en tillräcklig förklaring. Precis som arbetaren måste sälja sin arbetskraft för att överleva måste människor däremot älska och bli älskade för att överleva. Och precis som arbetare och kapitalist går in i sin transaktion på ojämlika villkor gör män och kvinnor det i kärleksmötet. Ju mer kärlek männen exploaterar desto starkare blir de och därmed i ännu bättre ställning att exploatera kvinnors kärlek. Men: precis som kapitalet är beroende av arbetarens arbete smulas den manliga auktoriteten sönder i brist på kvinnors kärlek.
När Lysistrate och hennes väninnor sexstrejkade var det för fredens skull. Hur skulle istället en mindre altruistisk feministisk strejk se ut, en som i första hand är till för att tvinga fram bättre villkor i den direkta kvinna-man-relationen? Enligt befintlig logik skulle den se ut så här: Alla kvinnor som älskar män på ojämlika villkor går samman och ger varandra så mycket kärlek och bekräftelse de bara kan för att göra varandra mindre beroende av männens kärlek. Som ett slags strejkkassa. Och vad gör man med kortsiktigt tänkande kärlekssvartfötter som går tillbaka till samma usla villkor och därmed sumpar förhandlingsläget? Kraftiga sanktioner så klart. Rättning i leden!
Eller?
Hm. Det känns främmande och fel. Och det känns viktigt att förstå varför. Någon som har en teori?
