På torget i byn Khouf vid kanten av öknen ligger en mindre stenhög. Den  är avsedd för Noor som är anklagad för otrohet; stenarna ska spräcka hennes skalle. Noor, ung och späd, födde på tre år tre pojkar. Hennes man Moha är en dagdrivare, spelare och slashas. Dock man och familjens härskare som hustru och barn ska lyda.

I byn finns en grupp biståndsarbetare, två fransmän och en fransyska. Den franska kvinnan blir våldsamt upprörd över det som ska ske och söker upp Noor. Du blev ju våldtagen av den utländske mannen som kom i jeepen, du är oskyldig! Nej, säger Noor, jag kände njutning och är skyldig!
Fransyskan ingriper och åker till huvudstaden för att lägga fram Noors sak inför en minister och för en mäktigare mulla än den i byn. Men hon kan bara få träffa sådana herrar i sällskap med en man. Kvinnor hjälper henne att ordna ett mutaa-giftermål med bussföraren hon åkt med från byn, samma sorts korta äktenskap som används av prostituerade och deras kunder. Vigselmullan kräver arvodet i förskott.
Ministern råder henne att glömma sitt västerländska jag och viftar bort henne. Även stormullan är ogin. Fransyskan förklarar att våldtäkten gjort Noor gravid. Till slut lyckas hon få papper på att Noors liv ska skonas tills hon fött barnet. Mullan hemma i byn vägrar ta emot det. Men steningen dröjer.
Noor med sin stora mage flyr ut i öknen och upp i bergen. Städerskan Amina, 40 år och ogift, ger sig av för att leta efter henne – Amina som känt sig hedrad när den unge franske biståndsarbetaren nedlåtit sig till att ta henne bakifrån på sitt kontor.

Männen i byn ger sig iväg efter rymlingarna. De ska straffas för att ha gått utan manlig eskort. Amina upptäcks och sparkas ihjäl. Männen släpar hem liket till torget, nöjda att ha gjort sin plikt och bevarat den manliga auktoriteten. Noor undkommer.
Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata (Grate förlag, 2009, översättare Maria Björkman) är en drastisk historia. Författaren är från Libanon men sedan årtionden bosatt i Paris. Fransyskan i berättelsen är hennes alter ego.
I den i år utgivna kortromanen Hafia är författaren en huvudperson. I ett gastkramande språk berätter hon om sin 16-åriga tjänsteflicka. Efter ett biobesök överraskas Hafia av störtregn och tar tacksamt emot erbjudandet att få skjuts hem av fyra killar i en bil.

De våldtar henne och hon vacklar hem i trasig klänning. Hafia vägrar att polisanmäla; hon är själv skyldig till det som skedde när hon var så dum och steg in i bilen! Hennes husmor blir desperat när Hafia vägrar att tycka att killarna har någon egentlig skuld.
Hafia blev gravid. Senare kommer hennes bror för att hämta hem henne. Författaren motar ut honom. Då ställer han sig på vakt utanför. Hon försöker köra iväg honom. Han är bara 15 år men tittar hånfullt på henne, han är ju av manligt kön.
Slutligen tar Hafia sina få ägo­delar och följer brodern hem för att ta det straff familjen och släkten bestämmer. Det är där hon hör hemma.

En annan roman av Khoury-Ghata heter La Maestra (Grate, 2003, översättning Mats Löfgren). Den handlar om en cancersjuk mexikanska som försöker fly från sjukdomen. Hon kommer till en fattig indianby i bergen och försöker lära lindrigt intresserade barn att läsa och skriva.
Boken handlar till stor del om de mycket fattiga indianernas vidskepelse och fördomar. De håller fast vid sitt och vill inte ha andras kunskaper för att ändra sin omoderna tillvaro. Vénus Khoury-Ghata väljer slagkraftiga exempel i sina skildringar. Hennes syn är utpräglat europeisk. Det blir tillfälliga besök hos de arma och efterblivna, dessa konstiga människor med sina obegripliga uppfattningar.

Stening är ett dramatiskt tacksamt ämne. Sist det var aktuellt, vad jag
minns, var i Nigeria för ett par år sedan. Det blev många rubriker och till slut ingenting. Inte ens mullornas makt är numera vad den varit.