Den 20 mars för 20 år sedan bombarderades Iraks huvudstad Bagdad. Det var ett militärt fyrverkeri över stadens natthimmel. Mark-77-bomber regnade över staden, en ny sorts miljövänligare napalm. En invasion hade inletts som enligt amerikanska universitets beräkningar skulle leda till minst 1,5 miljoner irakiers död.

Invasionen förvandlade Irak från en stat med en relativt okorrumperad regim där långtgående reformer inom utbildning, hälsovård och infrastruktur gjort vardagen dräglig till att i dag vara en av världens absolut mest korrupta länder. Politisk frihet fanns inte före invasionen, men är än mer frånvarande i dag.

20 år efter invasionen är irakiernas vardag tuff. Elverken bombades redan under Kuwaitkriget 1990. 33 år senare är de fortfarande inte återuppbyggda. Ständiga strömavbrott gör det svårt att få igång ekonomin. Sjukvården, en gång den kanske bästa i hela tredje världen, har raserats. Korruptionen är bråddjup. Politiker stjäl miljardbelopp ur statskassan, vilket lett till att landet stått utan en fastslagen statsbudget trots att oljeproduktionen är i full gång. Med den av USA skrivna konstitutionen som påtvingades Irak 2025 sönderdelades den tidigare sekulära staten i en sekteristisk, etnisk och religiös uppdelning. Splittringen har förstärkts ytterligare av vallagar och kvotsystem. Rättssäkerheten är helt satt ur spel. Dödsdomar på rent politiska grunder utfärdas. Särskilt journalister lever farligt. 578 irakiska journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats sedan invasionen. Under 2022 noterades 430 övergrepp på journalister och nyhetsredaktioner enbart i norra Irak. Att allt detta sker utan adekvat mediebevakning är kanske symptomatiskt.

Samtidigt finns en demokratisk rörelse som vill ha slut på förtrycket, införa demokratiska val, skapa en rättsstat, bygga upp infrastrukturen, återinföra det av FN prisade sjukvårds- och utbildningssystem man en gång hade. Denna rörelse förföljs. Stora demonstrationer drog genom Iraks städer för några år sedan. Men demonstranterna sköts ihjäl på gatorna. Trots stora risker fortsätter ändå protesterna i mindre skala. Politiska mord är vanliga.

Till denna stat har vi skickat svenska soldater som stöd.

Kan det inte nu vara läge för Sverige – 20 år efter invasionen – att ompröva vår inställning och visa att vi står på demokratirörelsens sida och inte på regimens, precis som vi gör i Iran. Nato har planer på att växa i Irak. Det ligger nära till hands att tro att de svenska soldaterna, som i dag lyder under ett militärkommando i Florida, är tänkta att vara med i den expansionen. Men varken svenska soldater eller andras löser Iraks problem. Ett tillbakadragande skulle om inte annat förbättra vårt nedsolkade rykte i den muslimska världen.

Betänk att landet har varit i krig oavbrutet i över 40 år med ofattbara lidanden! Invasionen 2003 var bara en fortsättning på tidigare krig, som också fortsatte även efter krigets ”slut” 2011. En uppskattning av antalet döda irakier under dessa år, baserade på brittiska och amerikanska institut, uppgår till mellan 4 och 5 miljoner.

Vilka är de egentliga motiveringarna för svenska soldater i Irak? ”Vi måste fortsätta bekämpa Daesh (Islamiska staten) så att den inte kan bli stark igen”, sa förre utrikesministern Ann Linde i SvD den 23 november 2021. Vad hon då förbisåg var att just invasionen var orsaken till IS, som bildades i USA:s koncentrationsläger. I dessa satt tiotusentals irakier, bland andra det blivande ledargarnityret som Abu Bakr al-Baghdadi och Abu Mosab al-Zarqawi. Men där satt också tusentals irakier, inte anklagade för någonting, kanske inte ens politiskt aktiva men som råkade vara i vapenför ålder. Det var enkelt för IS att vinna över proselyter för det uppror som i smyg planerades i lägren, mitt framför näsan på fångvaktarna som inte förstod vad som försiggick.

Är då IS fortfarande ett hot i dag? Att IS skulle växa sig lika stark som under 2014-19 är osannolikt. Orsaken till IS framgångar var att ovan nämnda lägerfångar, som tidigare tjänstgjort i den irakiska armén, hade full kunskap om den av USA upplösta irakiska arméns vapenförråd. Detta möjliggjorde att IS på kort tid blev en välbeväpnad och våldsam sekt. När upproret startades var det bara att hämta ut vapnen. Den möjligheten finns inte i dag.

Bakgrunden till den svenska närvaron måste hittas någon annanstans. Väntar Sverige på lukrativa återuppbyggnadskontrakt? Underlättar Iraknärvaron utökad svensk vapenhandel med USA? Kvalificerar vi oss inför den framtida Natosatsningen i Irak? Vilka skälen än är: någon glädje av svenska soldater som skyddar den irakiska regimen har inte irakierna. Sverige borde i stället upprätta förbindelser med oppositionen. Ett klargörande av utrikesminister Tobias Billström om var Sverige står kunde vara på sin plats.

Man låtsas som om det handlar om något slags välmenande ”FN-insats”. Beslutet att strida i Irak innebär tvärtom slutet på den gamla svenska FN-linje, som hann få ett starkt stöd i den svenska folksjälen. Våra FN-soldater som stred för folkrätten kunde vi vara stolta över. Under senare år verkar vi tvärtom nästan söka upp folkrättsstridiga insatser – Afghanistan, Libyen, Irak. Att ge stöd åt stöd åt oppositionen anses självklart när det gäller Iran. Varför inte i Irak? Ett tillbakadragande kunde ge Sverige applåder i Mellanöstern. I stället för brinnande svenska flaggor och ilska över koranbränningar.

Sigyn Meder är ordförande i Iraksolidaritet
Peo Österholm är journalist och författare