Silas Aliki kanske inte kan kallas kändisadvokat, men i vissa kretsar talas det respektfullt om hens praktik inom asylrätt. Därutöver är Silas Aliki, förutom medgrundare av nättidskriften Kontext, också en återkommande gäst i olika poddar, där hen med sin lugna altröst förklarar och kommenterar hur ny lagstiftning kringskär mänskliga fri- och rättigheter. På senare tid har fallen oftast berört barn.

Och det är det jag har kommit för att prata om: den nya boken, Reglerna (Albert Bonniers förlag, 2026), en skönlitterär berättelse om åttaåringen ”Ette” som lever med sin mamma, pappa och lillasyster i en stad någonstans i Sverige. Utifrån Ettes perspektiv framträder en trasig familj, där pappan terroriserar mamman och huvudpersonen, som underordnar sig de ”regler” pappan bestämt. Ette döljer sina blåmärken för att skydda sin lillasyster från att bevittna våldet. För att dämpa smärtan stjäl han mammas sömnmedel, och motar bort den engagerade läraren som vill hjälpa honom.

Varför skrev du boken?

– Jag har velat det länge men jag tyckte inte att jag kunde lägga ned tid på skrivande, när andra behöver mig för annat. Sverige håller på att bli en fascistisk diktatur och det pågår flera folkmord. Klimatförändringarna kommer snart att bli oåterkalleliga. Världen håller på att bli olevbar.

Ansiktet tillhör en 38-åring, ser ut som en tonårings medan framtoningen är den hos en äldre person som levt och som har det värsta scenariot klart för sig vid varje ögonblick.

Hemma hos Ette är reglerna att mamma måste ha långt hår, barnen får inte gå på toa på natten och besticken måste ligga i en exakt ordning i diskmaskinen. Annars kan det hända att man blir bunden och inlåst på vinden eller får hela besticklådan över sig. De vuxna som finns omkring blundar och accepterar reglerna. I stället hittar barnet sätt att rymma in i en fantasivärld, där en bit frusen snö blir till ett djur och där en dunge nära huset förvandlas till en skyddande djungel.

– Jag har försökt att skriva fram honom som en person med agens. Barn berövas hela tiden sin agens. Men han förstår precis hur de vuxna känner och tänker och hittar strategier.

Har du något exempel?

– Ibland säger man om något man vill kritisera att det är barnsligt när man egentligen menar dumt. Trump beskrivs som barnslig, men det är han ju inte alls. Barn är jätteobservanta och kan dra egna slutsatser och analyser. Det gör det här barnet.

Vuxna, menar Silas Aliki, utgår ifrån att barn inte ser eller förstår och att det är därför de fattar beslut åt dem över deras huvuden.

I dag betraktas barn i princip som egendom i juridisk mening.

– Relationen mellan barn och vuxna är en dominansrelation. Och som alla sådana relationer fungerar så förstår inte den vuxne att den också blir genomskådad av den andra.

Hen tar exempel från teorier om rasism. Att vita inte förstår att de syns eller att heterosexuella inte kan se sig själva utifrån. Hen tittar allvarligt på mig som för att skapa en verklig situation:

– Det syns hur de agerar och hur ni förhåller er till minoriteter. De kan beskriva er och betrakta er. Sedan avstår folk ofta från att göra det. Så har jag tänkt med det här barnet. Han ser och förstår en massa saker.

Den som umgås med barn kan märka att de har ett väl utvecklat rättvisepatos och man kan ofta höra utrop som ”Det är inte rättvist!”. Barn förstår direkt när maktobalans uppstår. I boken förstår Ette att det han är med om inte är rätt. Men han använder sig av en annan logik.

Du arbetar med flyktingar och utvisade personer. Varför valde du barnperspektivet i din bok?

– Jag är intresserad av barns position. Det finns något paradoxalt i samhällets syn på barn. Vi pratar hela tiden om att de är de mest skyddsvärda men det är ganska ihåligt.

Nu är det advokaten som hörs.

Med den här regeringen är det uppenbart att det kommer leda till mer våld mot barn.

– Juridiskt brukar man tala om att man kan ha ”rättshandlingsförmåga” eller inte. Det betyder att man kan fatta sina egna beslut, som att ingå avtal, gifta sig eller ansöka om medborgarskap. Barn har ingen rättshandlingsförmåga. Det står inskrivet i Föräldrabalken att vårdnadshavaren är skyldig att bestämma över barnets privatliv. Och det är en situation som ingen vuxen skulle acceptera.

– I dag betraktas de i princip som egendom i juridisk mening.

Livet och döden sitter i väggarna i det annars prydliga kontoret, diskret upplättat med bilder av illustratörerna Ruhani Islam och Charley Kåberg på väggarna. En klient har lämnat en väggprydnad i gåva i form av en liten hjärtformad rya med ”SILAS” invävt.

Silas identifierar sig som icke-binär.

Hur var din egen barndom?

– Jag blev inte tagen på allvar utan blev behandlad som en andra klassens medborgare bara för att jag var ett barn. Jag har jättestarka minnen av det och var ofta arg och uppfattades som bråkig.

De visste inte att du skulle bli advokat!

Silas Aliki skrattar inte åt mitt försök att skämta.

Hur bokens huvudperson ser ut framgår inte tydligt, men nu känns det lite som att Ettes ansikte smälter ihop med Silas. Barnet – förstår man indirekt genom att det kallar sig själv för han, men tvingas ha klänning och baddräkt – är trans.

Att förhålla sig till hur folk felkönade dig har du också erfarenhet av?

– Absolut. Eftersom att jag fostrades som tjej av samhället i viss mån. Men jag tyckte om mina föräldrar.

Barndomen levdes i alla fall i Gävle. En bra stad att växa upp i enligt Silas. En ”arbetarvänsterstad”, som hen beskriver det.

– Gävle är ju SAC-högkvarter!

Kommer du från en vänsterfamilj?

– Mer ostädad arbetarklass, inte socialdemokrati utan kommunister. Min mormor röstade V ”i brist på annat” och min pappa vet jag inte vad han röstar på, men de var båda väldigt beredda att inte gå med på saker. De uppmanade mig att kritisera grejer. De sade ”tänk själv, argumentera!”

Silas Aliki beskriver det som att föräldrarna hade en klassposition där de inte omfattas av folkhemmet.

– För då skulle man vara hel och ren. Min mamma försörjde sig själv från att hon var 14. Mina föräldrar visste inget om hur det är att vara föräldrar utan fick testa sig fram. Det blev okej.

Har du något minne av ett viktigt vuxenmöte från när du var liten?

– Ja, det var en dag när jag hamnat särskilt mycket i konflikt och en lärare tog mig till skolbibliotekarien i min skola, som jag hade en ganska nära relation till. Jag bad henne att ge mig den tjockaste boken hon hade. Det var nog ett behov att visa min lärare att jag kunde något, att jag hade rätt att ifrågasätta, rätt att få svar. Hon gav mig David Copperfield [en roman på 624 sidor av Charles Dickens från 1850]. Som jag älskade. Tack till henne som vågade ge en mellanstadieunge den!

Om den här familjen funnits på riktigt och du mött dem som advokat, vad hade de då behövt enligt dig?

– Jag skulle önska att de inte var så isolerade, att det hade ett nätverk omkring sig. Och jag skulle önska att de inte var fattiga. Vissa typer av arbete bryter ned en på ett sätt som gör att man inte hinner laga sig. Då kan ångesten pysa ut som våld. Med den här regeringen är det uppenbart att det kommer leda till mer våld mot barn.