I försvarsbeslutet 2004 vreds försvarspolitiken om 180 grader. Vi gick från ett försvar av landets gränser (territorialförsvar) ett försvar sammansatt av mobila styrkor, ständigt redo att åka utomlands (insatsförsvar). Vi lämnade värnplikten till förmån för ett försvar byggt på yrkesmilitärer. När alla bitar idag är på plats är två saker uppenbara.
Den första är att Sverige inte längre kan försvara sig, vare sig på kortare eller längre sikt. Det saknas tillräckligt med stridsdugliga förband. Det finns ingen militär närvaro att tala om på många av de strategiska punkterna. Och avskaffandet av värnplikten har lett till ett stort underskott av soldater som inte på något sätt täcks av den nya yrkesarmén. I försvarsdebatten talas nu om denna försvarskris med utgångspunkt från Sveriges traditionella fiendebild, Ryssland. Medan Ryssland är närmare Sveriges gränser än någonsin i och med den nya gasledningen, har Sverige i stort sett  avskaffat sin militära närvaro på Gotland. Men även om man inte ser Ryssland som det stora hotet måste det vara problematiskt för alla som anser att det är värt att bevara vår självständighet med militära medel om nödvändigt att  vår beredskap är usel.

Det andra resultatet av försvarsomläggningen är att Sveriges möjligheter till en självständig utrikespolitik sjunkit i takt med vårt eget försvar. Svenska militära styrkor har de senaste åren stått under Nato-kommando i Kosovo, Afghanistan och Libyen. Ett starkt argument inom försvarsmakten har varit att deltagandet ger stridserfarenhet och erfarenhet av samarbete inom Nato:s stridsledningssystem. Så framställs vår semi-integration i Nato som ett svenskt egenintresse. Sannolikt handlar det lika mycket om Nato:s intresse av oss.  På Nato:s egen sajt (http://www.nato.int/cps/en/natolive/topics_52535.htm) framhålls hur viktigt Sverige är:
”Nato värderar sina relationer med Sverige mycket högt. De Allierade ser Sverige som en effektiv och proaktiv partner och bidragsgivare till internationell säkerhet, vilken delar kärnvärderingar såsom främjandet av internationell säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter/…/Ett viktigt område för samarbete är landets stöd för Nato-operationer/…/”.

Det är i dag svårt att föreställa sig att en svensk regering under dessa förhållanden skulle kunna kritisera Nato. Det är också svårt att se, om en konflikt uppstod, att Sverige skulle kunna utforma en självständig linje från Nato:s.
Det finns många skäl till att befolkningen i Sverige aldrig velat ansluta landet till Nato – det ökar risken för att Sverige dras in i konflikter, minskar vår förmåga till konstruktiv medling, och för oss närmare den krigsaktivistiska agenda som drivs av Nato och dess länder. Via Nato-samarbetet har Sverige fått en politik som är betydligt sämre förankrad än den internationella fredslinje Sverige varit förknippat med. Varje land har en utrikespolitik antingen sin egen eller någon annans, skulle man kunna säga.

Det riktigt absurda är att försvaret fortfarande kostar mycket för svenska skattebetalare. 2012 skall det kosta 45,6 miljarder kronor. Det är mer än statens utgifter för studiestöd, kultur, medier, trossamfund, fritid samt integration och jämställdhet tillsammans. Det är mer än kostnaderna för hela rättsväsendet.
Och det är här skon klämmer.  Ett dåligt fungerande försvar får legitimitetsproblem.
”…det går inte att blunda för att den operativa effekten inte står i rimlig proportion till de resurser som skattebetalarna ställer till försvarets förfogande, ” konstaterade föredetta försvarsminister Mikael Odenberg i ett anförande vid Kungl Krigsvetenskapsakademien 11 november 2011, vars funktion verkade vara att lägga skulden på allt annat än insatsförsvaret.

Men det är svårt att svära sig fri från effekterna. När freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell gick igenom omvandlingen i ”Fredens illusioner: det svenska nationella förvarets nedgång och fall” fann han många exempel på planeringsmissar, men också hur hela omläggningen präglats av en övervärdering av förändringar i det säkerhetspolitiska läget. Hans slutsats var att insatsstyrkorna som egentligen mest varit ”symboliska” fått styra alldeles för mycket av försvarspolitiken och att Sverige, oavsett hur hotbilder förändras måste ha ett försvar. Lakoniskt konstaterar han:
”En försvarsorganisation som inte har skyddet av det egna landets och grannarnas säkerhet som den självklara grundläggande uppgiften framstår knappast i längden som en särskilt relevant samhällsinstitution.”
Sverige behöver ett starkt försvar för att hävda sin självständighet. Idag sätter svenska soldater sina liv på spel i Afghanistan, samtidigt som vi får ringa Nato om vi skulle bli anfallna.
Varför ska skattebetalarna ställa upp på det?