SVT:s dokumentärserie om skådespelaren Anna-Karin berör gränssnittet mellan lögn och dröm – och förutspår filmfabrikens slutliga kollaps.
Ingen skriver myten om Hollywood lika bra som Hollywood. Meta-berättelserna i prisbelönta filmer som La La Land (2016), The Artist (2011) och Babylon (2022) vittnar alla om begär, drömmar och framgångens baksidor. Vem är ens riktiga vänner, vad är verkligt och hur långt är man villig att gå för sin längtan?
Så börjar också SVT:s dokumentärserie Drömmen om Hollywood. Svenska Anna-Karin Eskilsson går ut gymnasiet, flyttar till New York med drömmar om att bli skådespelare. Och precis som i La La Land går hon på audition efter audition, och möter nej efter nej. Så kämpar hon på i 15 år, tills livets chans uppenbarar sig: att spela ikonen Greta Garbo.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Garbo gjorde liksom Anna-Karin resan över Atlanten, då i skiftet mellan stumfilmens storhetstid och ljudfilmen. Hon följer också Anna-Karin som en skugga genom seriens berättelse, symbolen för det kliv in i drömmen som varje svensk skådespelare önskar sig när de åker till Amerika. Men efter den massmediala uppmärksamheten kring rollbesättning hörs inget mer om filminspelningen. I stället träffar Anna-Karin en man som verkar ha både pengar och kontakter. Han blir hennes vän och manager, men de ständiga löftena om fler filmroller, modefotograferingar och kändisträffar materialiseras aldrig.
Mannens liv framstår som alltmer ologiskt och känslan av att något inte stämmer tar över både Anna-Karin och dokumentärseriens filmare, vännen och journalisten Angelica Rundberg. För vad är dröm, och när går den över i lögn?
Så vaknar Anna-Karin en morgon av att det bankar på dörren till lägenheten i Los Angeles. Det är polis som söker efter mannen, som visar sig vara en internationellt efterlyst ekobrottsling. Efter ett misslyckat flyktförsök grips han snart. Världen, och drömmen, rasar samman.
2023 var året då Hollywood förlorade mycket av sin mytologiska stjärnglans.
Förutom Anna-Karins individuella öde, osannolikt som det är, blir Drömmen om Hollywood också en träffande symbol för stadsdelens stora berättelse, de ständigt skiftande gränsmarkerna mellan eskapism och verklighet. För 2023 var också året då Hollywood förlorade mycket av sin mytologiska stjärnglans. Efter flera år av uppgörelse med ett ohållbart stjärnsystem så började industrins inre strukturer inte bara att synas utan dekonstrueras och avmystifieras. Marknaden för superhjältefilmer har mättats och flopparna avlöser varandra. Året har kantats av strejker bland både manusförfattare och skådespelare, som har stoppat inspelning och produktion nästan helt och hållet. Vi ser också andra filmindustrier, exempelvis de i Indien, Kina, Sydkorea och Nigeria, utmana och ibland även ta över. Koreanska Parasit som fick Oscar för bästa film 2020 är ett tydligt exempel.
Som om de problemen inte vore nog har både AI och streamingtjänster ställt frågan på sin spets om vad Hollywood är och ska vara, och kampen om människors uppmärksamhet har trappats upp. Eller som Wired Magazine beskrev det i somras apropå de två Hollywood-storfilmerna Barbie och Oppenheimer, vars titlar slogs ihop i memet ”Barbenheimer”: ”den sista stora triumfen innan Hollywood oundvikligen kommer att implodera”.
Så som vi kastas mellan Anna-Karins tindrande ögon och lagens bittra verklighet, mellan för-bra-för-att-vara-sant och manipulation, så speglas något mycket tidsenligt i dokumentären kring Hollywood som drömfabrik. Och det är kanske som en mytologisk symbol som det bränner till som allra mest. Eller som Anna-Karin själv beskriver sin Garbo-resa: ”Det är som att jag satt ihop en scen jag sett på film”.
