När barnen var små brukade vi åka till Göteborg för att hälsa på familjen. Resan mellan Stockholm och Göteborg tog drygt fem timmar. Att sysselsätta små barn på tåget i så många timmar krävde en hel del. Min syster hävdade att det gick att se vilken vagn vi rest i – de övriga passagerarna vacklade ut ur vår  vagn i Göteborg och önskade sig säkert både snabbtåg och tysta kupéer.
Numera har SJ både snabbtåg och tysta kupéer där samtalen ska föras på låg nivå och mobiltelefonerna vara på ljudlöst. Innan de här oaserna infördes tvingades vi medpassagerare att lyssna på affärsöverenskommelser, begynnande gräl eller rapporter om kärlekslivet.
Det finns dock tillfällen då även den tysta kupén omvandlas till ett pladdrande gytter och telefonerna går på högvarv. Det är när tåget stannar mitt ute på ett fält mellan två stationer. Efter en lång väntan får vi besked i högtalarna, det har hänt en olycka, det är signalfel, det är kabelfel, det är strömlöst, det är obehöriga på spåret – eller helt enkelt enkelspårigt. ”Så vi kommer att bli stående här en stund.” Trafikverket meddelar att trafiken kan vara igång om en och en halv timme. Folk har suttit fast i flera timmar. Tekniskt fel, allt är rött, signalfel, kabelbrand och lokbrand.

Den mest intressanta förklaringen till en försening var att det är många resande! Vi som dristat oss till att se till att tåget var fullbokat borde kanske tänkt oss för. Hur gör jag nu? Ska jag be mina medpassagerare om ursäkt för att jag har valt just det här tåget? Måste det vara få resande för att SJ ska få ihop det med alla anknytningar efter vägen? Eller kalkylerar man med förseningar och försämrar restidsgarantin istället? Ska det vara så svårt att få den statliga persontrafiken att fungera som lovat?

Kalkylerar man med förseningar och försämrar restidsgarantin istället?

För några år sedan bodde några av mina barnbarn i Västerås och jag hämtade dem en gång i veckan på förskolan. Tågresan tar enligt SJ 55 minuter. Ofta krånglade tågen på hemresan. Jag bestämde mig för att jag skulle föra bok över hur mycket tid som SJ stal av mitt liv. Varje minut som tåget var försenat skrevs upp i min bok. Om förseningen var över 30 minuter skrev jag till SJ och krävde min rätt. På den tiden kunde man få ersättning för en halvtimmes försening oavsett orsaken. Jag bokförde varenda minut men när den sammanlagda förseningstiden översteg 24 timmar slutade jag eftersom jag insåg att SJ aldrig skulle kunna ersätta den tid som jag kunnat tillbringa med mina barnbarn och i stället fick sitta på en hård bänk på centralen i Västerås.

SJ har nu ändrat sin restidsgaranti. Nu ska tåget vara försenat minst en timme för att resenären ska få 25 procent av biljettpriset. Om förseningen är över två timmar får man tillbaka halva priset. SJ förbehåller sig därmed rätten att vid varje resa stjäla 59 minuter av en människas liv utan att det utgår någon ersättning.
Den nya ersättningen innebär, enligt resenärerna, att färre söker ersättning. Det har lett till att kraven blivit 50 000 färre och nu ”bara” är 210 000. Men SJ hävdar att kunden har fel! Det är bättre punktlighet för tågen och billigare priser som är orsaken till att man inte klagar säger SJ medan Trafikanalysmyndigheten  konstaterar att endast 65 procent av tågen kommer fram i tid.
I stället för att satsa på att åtminstone 95 procent av tågen ska komma i tid, väljer regeringen och SJ att lägga 256 miljarder kronor på höghastighetståg. SJ ska också investera ett antal miljoner i en app som ska ge bättre information om hur långa förseningarna kan tänkas bli. Tänk vilken upprustning de pengarna skulle ge! Vad vi behöver är tåg som kommer och går i tid!
Slå ihop SJ och Trafikverket och sätt en rejäl vänsterpartistisk tågmästare som kan verksamheten på GD-stolen!