Opinion 09 juni, 2010

Självklart bad de om det!

Det är dags för den israeliska regeringens PR-team att verkligen utnyttja sina talanger och erbjuda sina tjänster på marknaden. Så att de kan – när någon galning kliver in i ett shoppingcentrum någonstans i Wisconsin och skjuter ner ett urval av de förbipasserande – berätta för världspressen att ”Skytten beklagar att liv gått förlorade, men gjorde allt han kunde för att undvika våld”. Sedan kunde olika regeringar lämna sina kommentarer: ”Allt vi vet är att han gick bärsärk med en AK 47, och att det fanns en hög av lik bredvid honom, så innan vi känner till fakta, kan vi inte döma kring vad som hände”.

För att stärka
sin utsaga har israelerna släppt bilder av vapen som de hittat ombord (några knivar, verktyg och träpinnar), som den naive skulle kunna tänka sig att man kunnat hitta på vilket skepp som helst, men som den kunnige kommer känna igen som precis vad man kan tänka sig hitta hos någon som planerar att besegra Israels flotta. Det är en uppsättning vapen som är mindre än vad man skulle hitta i ett genomsnittligt trädgårdsförråd i Cirencester, vilket bara visar att Israel borde förstöra Cirencester snabbt som en nödvändig självförsvarsåtgärd.  
Det är synd att de inte hade så mycket fantasi, för de kunde ha sagt: ”Vi hittade också en dödlig barometer, skeppets kompass, som inte bara kunde ha kastats som frisbee mot någons huvud, men som till och med hade markeringar för att hjälpa angriparen att veta vilken riktning han kastade i, och kikare som lätt hade kunnat omvandlas till en laserpistol.”

Det vore lika logiskt som uttalandet från den israeliske premiärministerns talesman – ”Vi gjorde varje tänkbar ansträngning för att undvika denna incident”. Därför den enda lilla sak de glömde för att undvika denna incident var att inte skicka in beväpnad militär från helikoptrar mitt i natten och att skjuta människor. Jag måste vara en naturbegåvning när det gäller denna teknik, för det går ofta hela dagar utan att jag klättrar ut ur en helikopter och skjuter människor, och jag gör inte ens varje tänkbar ansträngning.
Politiker och kommentatorer över hela världen har repeterat olika versioner av detta uttalande. De är medvetna om att en nation har skickat sin militär för att konfrontera människor som transporterat förnödenheter till behövande, och som i farten skjutit flera av dem till döds, och ändå lägger de ilsket skulden på de döda. En typisk rubrik i går löd: ”Aktivister fick vad de ville – konfrontation”. Det är en attityd som är så rubbad att den förtjänar att registreras som en psykos, någonting i stil med ”Motsatt slaktare-offer förvirringssyndrom”.

Israel och dess supportrar
påstår att Viva Palestina, sammansatt av människor som samlat ihop vad som skänkts av mat, cement och saker som syftar till grundläggande bekvämligheter som toaletter för att transportera dem till Gaza, hela vägen syftade till våldsamheter. Därför att de förmodligen måste ha tänkt: ”Hizbollah kunde inte besegra dem, men det är därför att de till skillnad från oss inte hade med sig toalettankar och flera lådor av plommontomater”.
En artikel berättade för oss att flottan var full av ”Slagskämpar som sökte konfrontation”, och därefter anklagade den för att handla ”mindre om hjälp och mer om PR. Faktum är att den svenske författaren Henning Mankell fanns ombord”. Men var de slagskämpar eller PR-människor? Hade de en sektion av våldsverkare och ett PR-block, eller samlades de alla – författaren som avledde soldaterna med sin karaktärsbeskrivning, medan slagskämparna attackerade dem med ett dödligt vattenpass?  

Men några av Israels försvarare är så blinda inför vad som hänt att det inte finns någonting alls som de inte skulle försvara. Israel skulle kunna spränga katthem och inom fem minuter skulle de skrika ”Hur vet vi att katterna inte smugglade semtex i sin päls åt Hamas?”.
Om denna incident hade utförts av Iran, eller någon annan som vi försöker porträttera som en fiende, hade så många fördömanden slungats ut att det skapat ett enormt moln av ilska som flygbolag inte kunnat flyga igenom.
Men eftersom det är Israel, erbjuder de flesta regeringar några diplomatiska ord som inte ger någon skulden, utom att dödsfallen är ”beklagliga”. De kunde lika gärna ha plockat ett slumpmässigt ord från ordlistan, så att nyheterna rapporterade att ”William Hague beskrev dödsfallen som ”hexagonala” och ett uttalande från den amerikanska senaten löd ”Allt är väldigt förvirrande. Låt oss hoppas att de i framtiden gör varje ansträngning för att undvika liknande händelse”.


Tidigare publicerad i The Independent 2/6.
Översättning: Aron Etzler

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

– Ingen akademiker med samhällsintresse kan undgå Marx, säger han garderat när vi ses på hans Svenskt Tenn-inredda arbetsrum.

Men allt förflyktigas inte. Konsten, sägs det, är evig. Det är den jag kommit för att prata om.

Medan kulturministern hånar filmarbetare, folkbildningen går på vatten och bröd och regeringen mot alla remissinstansers rekommendation avser att knöka in Arkitekturmuseet, Moderna Museet och Statens konstråd i samma myndighetsbyxa, händer något helt annat på Sveavägen. Handelshögskolans storsatsning på konst med entrélobby, bibliotek och föreläsningssalar proppfulla med högkvalitativa gestaltningar av de bästa svenska konstnärerna, är något av det märkvärdigaste som pågår i Sverige just nu. Studenterna har inte bara fått visuellt stimulerande miljöer att vistas i medan de utbildas till att ta över världen. De kan också skryta med att Lars Strannegårds SSE Art Initiative förflyttat skolans internationella ranking till respektingivande placeringar – som 23:e bästa handelshögskolan enligt Financial Times.

Hur kan det komma sig att konstverksamhet anses tärande av alla andra delar av samhället, medan Handelshögskolan, BB för framtidens makthavare och rekryteringsbas för precis de branscher som bara accepterar svarta siffror och mätbarhet?

Att Lars Strannegård nyligen dessutom norpade förstaplatsen i auktionssajten Barnabys årsrankning över Sveriges konstmäktigaste, framför chefen för Moderna Museet och mäktiga gallerier kan nog för oss i kulturvärlden framstå som provocerande.

Varför gör ni det här?

– Vi lever i post truth. Man kan inte lita på sina öron och ögon. Förut var lögnen oacceptabel, men nu går det bra att vara president och uttala sinnessjuka fantasier som alla vet om är lögner. Dessutom kan du exponeras för generativ AI som du inte har en aning om ifall dess filmer eller bilder existerar eller inte.

Lars Strannegård framträder ofta och gärna i offentligheten. Han är en skicklig retoriker och har en sympatisk aura, som en brygga mellan humanism och kapitalism. Nämn den ambitiösa konferens som inte har eller önskar ha honom till huvudtalare. Trots att han är en av de synligaste representanterna för näringslivet har han en position där han riskfritt kan citera Marx. I dag i soffan framstår han som bistrare.

– Vi lever i en ontologisk och epistemologisk kris.

Hemvist. Lars Strannegårds arbetsrum på Handelshögskolan. Foto: Lisa Mattisson.

Och det är det som blir svaret på min inledande fråga, varför.

– Därför är det viktigt att träna upp sitt seende och sin förståelse för det vi ställs inför, att ha en vetenskapsteoretisk känsla för kritiskt tänkande. Du måste lära känna dig själv för att ställa frågor. Varifrån kommer min attityd, mina åsikter och till och med mina egna känslor? Det kan man träna upp genom de reflektionsserier som skolan erbjuder.

En av dörrarna till Lars kontor leder till styrelserummet. Här finns vid första anblick ingen av den progressiva fräschör vi just pratat om. Mörka paneler, orientaliska mattor, ett auktoritärt långbord och dystra porträtt av skolans tidigare rektorer. Rynkiga gubbansikten, dubbelhakor, grå skägg. Men skenet bedrar. På kortsidan hänger ett stort foto med undersidan av ett liknande bord som står i rummet, med identiska mansunderkroppar. Det är Maria Fribergs fotoverk Somewhere else. Mer dolt är Bella Runes Konsekvensanalys for the board room at the Stockholm School of Economics. Med en särskild app kan man rikta sin mobilskärm mot gubbporträtten och få upp en betydande men bortglömd kvinna i svensk ekonomi på skärmen.

Filantropi är ett argument för att öka de offentliga utgifterna för kulturen. Problemet är att man inte förstår varför kulturen är viktig.

En subtil intervention för att peka ut makt och genus, utan pekpinnar och med glimten i ögat.

Nu vill Lars Strannegård lyfta en annan aspekt av konstens uppgift i hans skola.

– Vi vill bända upp våra studenters skygglappar. De lär sig empati och att bli kulturellt läskunniga. Det är sådant som maskiner inte kan. Ett sätt att träna upp den är att utsätta sig för att träffa människor av annan bakgrund. Konst kan förflytta en till andra tider och platser.

2023 fick konstnären och den tidigare Dramatenchefen Marie-Louise Ekman fria händer att gestalta en föreläsningssal. Själv hade hon en stökig skolgång och relegerades från Beckmans designskola för skolk. Den vanvördiga drivkraften känns tydligt i rummet som klottrats ned med tuschpenna med absurda men avväpnande upplysningar och pilar mot olika udda väggkrokar: ”Väldigt dyr”, ”Osynliga hål”. Verket fortsätter in till den intilliggande toaletten, där besökaren möts av en uppmaning: ”Sitt kvar… rita här om du vill!”

Hopp. Maria Miesenberger, ”Leap of Faith (Getting Over)”, 2018 i Handelshögskolans atrium. Foto: Lisa Mattisson.

Varje projekt – som involverar allt från konstnärer till entusiastiska donatorer – brukar landa på en budget mellan en halv och en miljon kronor. Det är inte småpengar för gestaltningsuppdrag med små publiker. Moderna Museets årliga anslag för inköp ligger på strax under sex miljoner och då har de ett nationellt uppdrag.

Jag får se det nyaste projektet, en korridor med läsplatser, ett samarbete mellan konstnären Jan Håfström och designern Thomas Sandell. Väggarna går i blodrött med friser av litterära citat, och de stoppade fåtöljerna i stål och trä med detaljer som flirtar med 1920-talets strama pondus. Just i stunden har en ung man i grön pullover slagit sig ned med sin laptop. Så snyggt!

– Jag sade till donatorn att vi behövde grupparbetsplatser. Det blev Jan Håfström, Sveriges konstfarfar för att matcha vår konstmormor Marie-Louise Ekman.

Hjärnan. Tinni Ernsjöö Rappe, chef över Handelshögskolans konstverksamhet, framför verk av Marie-Louise Ekman. Foto: Lisa Mattisson.

Konsten finns där för att påminna om världen bortom kalkylerna, men samtidigt slår det mig att de konstnärer jag känner är besatta av ekonomi, kanske till och med mer än handelsstudenter. Utbildningarna är lika långa och dyra utan garantier att studielånen ska betala sig, och att ateljéerna, galleriväggarna och stipendierna ska räcka till alla.

Får man lära sig på Handels att förstå sådana materiella förutsättningar för att konst alls ska produceras? Nej, blir det lakoniska svaret. Professorerna får använda verken hur de vill.

– Jag skulle aldrig drömma om att säga hur de ska använda konsten.

Däremot har Lars Strannegård i flera omgångar talat offentligt om hur den växande skaran svenska miljardärer borde ställa upp för kulturen.

Har de lyssnat på dig?

– Det görs inte alls tillräckligt. Det vore suveränt om det blev mer stöd och och mer filantropi.

Däremot anser han inte att konsten ”ska bära sig själv”, som det brukar heta. Snarare bör den offentliga kakan bli större.

Foto: Lisa Mattisson.

– Filantropi är ett argument för att öka de offentliga utgifterna för kulturen. Problemet är att man inte förstår varför kulturen är viktig.

Fyra minuter återstår av vår halvtimme.

Av all konst du har omkring dig till vardags, vilket verk älskar du mest?

Han tvekar som om det vore en kuggfråga. Han vill väl inte göra någon donator besviken. Men jag envisas och väntar på svar.

– Gunnel Wåhlstrands målning, säger han till slut.

Ett konventionellt val. Konstnären är känd för sina hantverksskickliga fotorealistiska bläckmålningar av melankoliska interiörer. Den är för tillfället utlånad. Vi säger ett snabbt hejdå.

Läs mer

Nu är det dags för konstrunda. Den som visar mig runt är Tinni Ernsjöö Rappe, som är chef över Handelshögskolans konstverksamhet.

Är ni oroliga för att konsten ska säljas av samma dag som Lars Strannegård väljer att sluta?

– Det har vi tänkt mycket på. Men vi har en stor konstsamling och allt fler professorer och studenter är engagerade och styr om sin undervisning.

En fråga Tinni ofta får från utomstående är hur de utvärderar konstsatsningen. Det gör de inte.

– Vi lär våra studenter att acceptera det obegripliga.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)