Personkonflikter var bland det tyngsta med att vara partiledare. Det skriver Vänsterpartiets tidigare ordförande Jonas Sjöstedt i sina nyutkomna politiska memoarer Allt kommer att bli bra. Tillsammans med Jessica Nordh, partiets tillförordnade biträdande kommunikationschef, beskriver han en frustration över flera tidigare medarbetare, däribland före detta partiledarna Gudrun Schyman och Lars Ohly. Sjöstedt skriver också att han hotade att fälla regeringen i samband med höstbudgeten 2017 och när Toijerutredningen om las skulle läggas fram, och att Stefan Löfven vek sig i båda fallen.
Hårdast är orden om riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som i dag är politisk vilde efter ett utdraget bråk med partiet. Sjöstedt hävdar att det bakom Amineh Kakabaveh fanns ”andra krafter som utformade hennes ställningstaganden” för att partiledningen skulle ”knäckas”. Enligt Sjöstedt höll en tidigare partianställd hemliga planeringsmöten med Kakabaveh om saken.
”Det var uppenbart att flera av de texter hon publicerade inte hade skrivits av henne själv. Det verkade finnas en grupp bakom henne med en politisk dagordning med en annan inriktning för Vänsterpartiet. Det bekräftades när en person i gruppen glömde sin anteckningsbok efter ett möte i partiets lokaler. I den fanns anteckningar från en rad hemliga möten och skrivningar om hur man skulle gå till angrepp via medierna mot partiets ledning som skulle ”knäckas”. Anteckningsboken kom från en tidigare anställd hos partiet”, skriver Sjöstedt.
Han berättar vidare att Amineh Kakabaveh tidigt blev arg på riksdagsgruppen eftersom hon fick ansvar för bostadspolitiken.
”Det var tårar och hårda ord, hon tyckte själv att hon var värd bättre. Under mandatperioden ägnade hon sig sedan åt mycket, utom åt att utveckla partiets bostadspolitik.”
Enligt Sjöstedt ville hon i stället ha ansvar för utrikespolitiken. Men den hölls hon borta ifrån, bland annat eftersom hennes protester mot sanktionerna mot Venezuela och stöd till Ukrainas kommunistparti skilde sig från partiets officiella linje. Sjöstedt avfärdar också att Kakabavehs återval berodde på en framgångsrik personvalskampanj, som hon själv har sagt.
”Det var mina personröster i Västerbotten som fick in henne i riksdagen, de gjorde att jag fick ett mandat från mitt hemlän, inte från Stockholm. Det och partiets framgång i Stockholm gjorde att Amineh fick vårt sista mandat i huvudstaden.”
Även riksdagskollegan Rossana Dinamarca beskrivs i negativa ordalag och anklagas bland annat för att ha läckt hemlig information.
”Rossana var en ständig kritiker, men hon formulerade sällan alternativa strategier. Det handlade mer om symbolfrågor eller vem som skulle stå i rampljuset. När det kom dåliga nyheter för mig kunde diskussioner i partiets verkställande utskott läcka, oftast till Ekot. Som genom ett trollslag upphörde läckorna när Rossana lämnade VU några år senare.”
Amineh Kakabaveh säger till Flamman att uppgifterna i boken är ”fruktansvärda konspirationsteorier och lögner”. Påståendet att hennes uttalanden har planerats av andra kallar hon ”förnedrande”.
– Jag har drivit frågor om särskilt kvinnors och barns rättigheter. Detta har varit min agenda, och ingen annans. Jonas kan inte ens ge ett enda exempel på en sådan artikel där jag bara skulle ha skrivit under andras kritik mot ledningen. Däremot är det sant att det fanns många – framförallt bland de äldre medlemmarna – som var kritiska till ledningens sätt att centralisera makten. Under förra mandatperioden var det också flera avhopp från riksdagsgruppen på grund av den bristande interndemokratin.
Hon avfärdar också att hon skulle blivit besviken av att få ansvar för bostadspolitiken.
– Som bostadspolitisk talesperson startade jag ett nätverk av kompetenta vänsterpartistiska bostadspolitiker. För detta fick jag ingen hjälp från kansliet. De politiska förslag som vi utvecklade har sedan funnits kvar i Vänsterpartiets bostadspolitik.
Kakabaveh hävdar att konflikten med partiledningen handlade ”helt om politiska frågor” och att hennes engagemang i bland annat hedersfrågor och kurders rättigheter motarbetades. Hon har också en helt annan beskrivning än Sjöstedt om varför hon valdes in på nytt i riksdagen.
– Ledningen ville peta ut mig från riksdagslistan i Stockholm. Medlemmarna röstade tillbaka mig på valkonferensen. Trots att jag inte var uppsatt av några av partiets arrangemang under valrörelsen fick jag fler personröster än nuvarande partiordföranden och nuvarande vice partiordföranden fick tillsammans, i båda Stockholms valkretsar. Det var inte tack vare Jonas som jag kom in i riksdagen, utan trots ledningens försök att få bort mig.
Flamman har sökt Rossana Dinamarca.
