Det var en gång en välmående by där skörden under några år inte blev vad som förväntades. Inte så att det var missväxt och svält, men tillräckligt för att pratet skulle börja gå.
Byns disponent är duktig men trött. Vi behöver lite nya idéer, sades det.
Så kom en ny disponent och sa: jag vet hur vi ska få fart på skördarna igen. Låt mig sköta det.
Och folket tyckte att den förre disponenten var gammal och trött, så man godtog förslaget. Den nye disponenten skred ivrigt till verket.
Det första året bestämde han om en ny typ av utsäde på alla veteåkrar. Det blev mycket knot från folket, bland annat eftersom åkrarna redan var plöjda och det var kort om tid, men beslutet verkställdes.
Och så måste vi använda annat gödsel i potatislandet, fortsatte han. I grannbyn på andra sidan berget har man bättre gödsel eftersom kossorna skiter i norrsluttning, förklarade han. Något förundrade, men ändå vid gott hopp om att det skulle vara värt mödan, sorterade byborna hädanefter ut sitt gödsel beroende på väderstreck. Och om det fattades, var det ju bara att bege sig till grannbyn och hämta. Lite mer jobb men det är det nog värt, sa folk.
Så passerade det första året och skördarna blev ungefär likadana som tidigare.
Året därpå sålde disponenten en av byns stora silos, där man hade förvarat utsäde. Onödig och ful, förklarade han. Det nya utsädet ger ju dubbelt så mycket varför vi bara behöver hälften av lagringsutrymmet.
Han bestämde också att bevattning hädanefter bara skulle ske med destillerat vatten. Vilket krävde en kostsam ombyggnad av byns reningsverk och installation av ny teknik i många av byns brunnar.
Även det året blev skördarna ungefär samma.
Det tredje året blev skördarna lite sämre än tidigare år. Disponentens försvar blev att det just den sommaren hade varit några väldigt torra veckor. Och så hade det varit missväxt i andra delar av världen. Han förklarade att jord och mull är ett och samma, och känner och påverkas av hur mullen mår på andra sidan världen. Vad vi kan göra är att måla traktorerna gula och bruna, det är bra för skörden. Pengarna till målarfärgen kan vi ta genom att sälja av verktyg som inte behövs.
Några tyckte att det där lät som rent hokuspokus och efterlyste andra odlingsmetoder, men vågade inte komma med egna förslag. Och faktum är att nästa år blev skördarna lite bättre igen. Ser ni, det beror på att jag hade rätt, sa disponenten.
På det femte året kom han med nya beslut. Om vi skördar klövern tidigare blir klöverjorden mer bördig, förklarade han. Förresten har jag bytt bort en massa sättpotatis mot tre ekplantor – kolla vad fint, pekade disponenten på sin egen tomt.
Men skörden blev snarare sämre.
Brist på sol, förklarade disponenten. Så han lät installera enorma paneler som reflekterade in ljuset på byns åkrar. Pengarna fick han genom att sälja ett antal lador, sjukstugan och byskolan, och lånade dessutom lite. Det var en dyr historia och en del sura miner. Skörden blev dålig även det året.
Det sjunde året började det pratas i byn. Vi har för lite utsäde och har varit tvungna att köpa in, berättade en.
Traktorerna funkar inte eftersom vi sålde mekanikernas verktyg, sa en annan.
Byn luktar skit av allt oanvänt gödsel, tyckte en tredje.
Och kassan är snart tom, berättade en fjärde.
Vi offrar allt för skörden men nu verkar den bli dålig igen, sa alla.
Så de gick till disponenten och frågade: har du den blekaste aning om vad du pysslar med?
Det är klart jag vet, svarade han. Jag håller Skördelinjen.
