År 2001 gjorde den första Stoltenberg-regeringen sjukhusen till marknadsstyrda verksamheter. In med företagsekonomiska principer, ut med folkvalt, demokratiskt styre. Den andra Stoltenberg-regeringen – den nuvarande röd-gröna regeringen – kunde inte gjort något liknande. Tron på marknadsliberalismen är tydligt försvagad den här gången. Arbeiderpartiet regerar inte heller ensamt. SV utgör skillnaden mellan Stoltenberg I och II.

Reformen är ett formidabelt fiasko. Sjukhusen dras med rekordstora underskott, som i huvudsak beror på införandet av företagsekonomiska budgetprinciper. Styckprisfinansiering leder till irrationella prioriteringar och favorisering av de enkla diagnoserna. Sjuka människor blir utskrivna för tidigt och tas in igen. Då kan de nämligen räknas som två patienter, och ger motsvarande tillskott. Modellen leder också till byråkratisering – de anställda använder för mycket tid på pappersarbete jämfört med tiden för patienter. Demokratisk styrning har blivit avlöst av en företagsmodell där överbetalda styrelsemedlemmar hämtade från näringslivet avgör prioriteringarna. Därmed är en stor del av välfärdsstaten på god väg att bli privatiserat utan att ägarskapet lämnat det offentliga.

Kan en rödgrön regering vända utvecklingen? De röd-gröna ligger under i opinionsmätningarna. Det är inte så konstigt om man jämför resultaten mot förväntningarna. Att hindra nyliberalismens värsta utslag är inte nog. Skall regeringen få ett nytt mandat måste det fyllas med innehåll. Demokratisk styrning av sjukhusen måste bli en valfråga 2009.