Ner med allt?

Johan Svedjedal.
Wahlström & Widstrand, 2014.

Få perioder har så dåligt rykte bland litteraturvetare och kritiker som det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet. Perioden anses formmässigt förstelnad, ideologiskt trångsynt och ofta får dåtidens författare paradera på en catwalk som heter ”den antidemokratiska vänstern”. Ibland brukar jag tänka på en scen som Tomas Tranströmer har tecknat ner. En slags urbild av det trånga sjuttiotalet. Där möter han en småberusad Göran Palm på en fest. Rapportboksförfattaren Palm glider fram till honom och väser ”Tror du att du kommer kunna få sitta och skriva dina borgerliga dikter när revolutionen kommer?” Sådan är bilden av sjuttiotalsförfattaren. En djupt självrättfärdig typ som hyllar Kambodjas ”bonderevolution” i ena stunden och trakasserar ”icke-revolutionära” kollegor i nästa.
Men det är en djupt orättvis bild. Det menar i alla fall litteraturprofessorn Johan Svedjedal. I den nyutkomna essäsamlingen Ner med allt? försöker han visa hur bilden av det sekteristiska och självrättfärdiga sjuttiotalet (som absolut existerade) okritiskt förts över på litteraturen. Vilket blir helt fel. För snarare var detta en vital period litterärt. Där det tvärtemot vedertagna föreställningar var experimentlusta, nyfikenhet och ett fördjupat tänkande kring demokratin som var ledord. Dessutom menar han att detta är en period då författarkåren var tämligen självkritisk.

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid då flera författare började utforska verkligheten med stort V. ”Skriftställarna” (ett tidstypiskt ord) skulle ut på fabriksgolven, in bland favelorna, ner i gruvorna. Lyssna till dem som tidigare varit ”ohörda”. Detta hängde samman med två mycket konkreta förutsättningar. Dels att den portabla kassettbandspelaren började säljas billigt och dels att kvalitetspocketen fick sitt stora genomslag. Skriftställarna skulle ut och banda sotiga gjutare och krokiga skurgummor och sedan rusa hem och kludda ner vad de sagt. Materialet skulle snabbt in till förlaget som sedan tryckte billiga, demokratiska böcker. Som Svedjedal påpekar var detta en tid när samhällsdebatten fördes i bokform. Rapportböcker som Carin Mannheimers Rapport om kvinnor och debattböcker som Göran Palms Indoktrineringen i Sverige blev omåttligt populära på skönlitteraturens bekostnad. Verkligheten och gatans språk trängde sig in där man minst anade det. Till och med i en finstämd, melankolisk dikt av Göran Sonnevi kunde ett begrepp taget direkt från en demonstration (”USA:s vidriga krig i Vietnam”) smyga sig in. Med andra ord: även om det var en samhällsdebatterande litteratur som tog form var det vardagserfarenheten snarare än ideologin som stod i centrum.

På samma sätt som författaren granskade verkligheten skulle hen granska sig själv och den egna rörelsen. Kunde man vara ett moraliskt subjekt i en värld med krig och kapitalism? Kunde man stå på arbetarrörelsens sida? Tog företrädarna där sitt ansvar? I denna kritiska hållning fanns paradoxalt nog ett frö av elitism. Här fanns visserligen en legitim kritik mot en maktfullkomlig socialdemokrati, men mycket av kritiken ger en dålig smak i munnen i dag i sitt förakt för politiskt vardagsarbete. För vissa tycktes det faktum att man höll räfst och rättarting med sig själv ge rätten att fullkomligt döma ut
arbetarrörelsens sekellånga an­strängningar. Skildringarna av klassförrädarna på LO och deras ­orevolutionära välfärdsstat fram­står idag som tecknade med historisk tondövhet.
Likaså när man viftade bort förbättringar för arbetarklassen som ”blaskig reformism”: ATP? Pyttsan. Det försenar bara revolutionen.

Men med denna invändning i bakhuvudet bör det påpekas att mycket av den samhällskritik som dåtidens författare förde fram är giltig än i dag. Kritiken mot centraliseringen av arbetslivet, mot införandet av olika tidsstudiesystem och mot det kompakta klassföraktet hos maktens män är lika (om inte mer) aktuell i dag. I mina ögon skrevs några riktiga klassiker under denna period. Göran Palms rapportbok Ett år på LM är en av de mest komplexa skildringarna av den svenska arbetarklassen som har skrivits. Här framträder Palm som en känslig och självkritisk själ och inte alls som den politiska bulldozer som Tranströmer beskriver. Och i Sara Lidmans reportage Gruva hittar man en av de allra vassaste beskrivningarna av hur arbetslivet centraliseras. Detta är två orättvist bortglömda böcker som borde räknas som viktiga bidrag inom arbetarlitteraturen.
Vad gäller Svedjedals essäsamling så fungerar den som ett bra komplement och fördjupning till böcker som dessa. Som introduktion till epoken fungerar den dock inte riktigt eftersom essäformen skapar en fragmentarisk bild. Men vad mera kan man begära; den är ju ett pionjärarbete. Och här finns flera texter som på ett folkbildande och lättillgängligt sätt lyckas rama in delar av perioden. Särskilt förtjust är jag i en text om Blå tåget. En grupp Svedjedal beskriver som en ”dårfink som när som helst kunde titta ut ur sin holk av noga uttänkt ideologi”. Det är en träffande bild av hela det litterära Sverige under det tidiga 70-talet.