Den frågan ställer sig Vänsterpartiets ledamöter i försvarsutskottet och EU-nämnden, Stig Henriksson och Amineh Kakabaveh. De oroas över den pågående militariseringen av EU-samarbetet.
Det är ingen hemlighet att starka krafter inom EU och bland EU-länderna arbetar för att militarisera unionen. Några marschsteg på den vägen är tillexempel följande:
• När Paris blev utsatt för ett terrorattentat så begärde Frankrike stöd. Men inte av Nato utan av övriga EU-länder enligt Lissabonfördragets paragraf 42:7.
• EU-kommissionens tjänstemän har i nåder låtit medlemsländerna yttra sig om sitt arbetsprogram för 2017 innan de själva (!) fastställer detsamma. I sitt arbetsprogram vill man bl. a bygga upp en gemensam europeisk försvarsfond.
• EU-parlamentet beslutade i mars detta år om en mycket långgående resolution där man konstaterar att unionen har för avsikt att utarbeta en gemensam försvarspolitik som ska leda till ett gemensamt försvar och uppmanar kommissionen att snarast sätta igång och bilda en gemensam försvarsunion.
• EU-parlamentet uttalar vidare att EU:s försvarspolitik bör befästa partnerskapet med Nato i syfte att få en starkare militärallians.
• Resolutionen påminner om att den beslutade gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken enligt fördraget ska leda till ett gemensamt försvar.
• Denna process bör finansieras genom nya extraresurser till EU-budgeten.
På hemmaplan driver samtliga partier, med varierande entusiasm, att allt samarbete på försvarsområdet ska vara mellanstatligt och betalas av de länder som väljer att delta. Det vill säga helt frivilligt.
Men i EU-parlamentet hörs andra tongångar. När resolutionen antogs lade, med ett undantag, samtliga ledamöter från S, M, KD och C ner sina röster medan L röstade ja. Bara V, MP och SD röstade nej.
I många frågor kan man vid omröstningar i EU-parlamentet hamna i till synes ologiska situationer. Man kan i sak stödja ett förslag, men ändå rösta nej eller avstå då man anser att det inte är en fråga som bör avgöras på EU-nivå. Det finns nog en ganska stor förståelse för den typen av agerande i flertalet frågor.
Men när det gäller försvars- och säkerhetspolitik är situationen en annan. Den handlar mycket om vilka signaler vi skickar ut, signaler som har en direkt betydelse och påverkan på Sveriges säkerhet. Just i dessa frågor är det särskilt olyckligt med allt som uppfattas som dubbla budskap. Här duger det inte med att svaja i ställningstagandena. Därför anser vi det befogat att fråga de här partierna som har en politik i Sverige och en annan i Bryssel; vad är det som gäller?
