Roman
Södermorsor
Lena Kallenberg.
Leopard, 2010.

Det är slutet av 70-talet och vänstervågen håller på att ge vika för satsa-på-dig-själv-mentalitet och kapitalismens revansch i nyrik mundering. Det som äntligen skulle bli socialdemokratins förverkligande av sina socialistiska ideal blåses bort av den politiska banan av 4 oktober-rörelsen.
Också på Södermalm i Stockholm, där huvudpersonen i Lena Kallenbergs senaste roman bor, sker stora förändringar. Arbetare, pensionärer och andra resurssvaga grupper flyttar ut och istället tas kvarteren över av en modern, kapitalstark medelklass. Omvandling av lägenheter till bostadsrätter diskuteras, portlås monteras. Svenska språket berikas med en ny term – yuppifiering.

Huvudpersonen bär samma förnamn som författaren. Knappast en tillfällighet, även om det självfallet inte behöver betyda att romanen är självbiografisk. Dessutom tror jag att det är helt ointressant, även om förlaget i någon slags imbecill anpassning till marknadslogiken berättar på omslaget att det är ”berättelse med verklighetsbakgrund”. Däremot är det en tydlig blinkning från Lena Kallenberg till läsarna – ”det här står jag för, det tycker jag att du också ska göra”.
Romanen är skriven i dagboksform, även om jag tycker att det tillför just ingenting. I korta avsnitt skildras den ensamstående mammans värld – hon har just blivit lämnad av sin sambo sedan åtskilliga år till förmån för en mycket yngre kvinna. Det handlar lika mycket om hennes relation till två andra kvinnor, hennes väninnor och grannar, de beskriver sig själv som ”en liten kvinnofamilj”.

De tre kvinnorna väljer olika strategier för att navigera i den ofta komplicerade och bekymmersamma tillvaron, och så sakteliga fräts deras inbördes förhållanden sönder under en obeveklig påverkan från yttre tryck. Frågan om varför de glider isär får ändå inte något slutgiltigt svar, och läsaren bjuds generöst in.
Det är tre mycket starka porträtt, och det är befriande med människor som inte bara glider filosoferande genom tillvaron, utan är av kött och blod, har – eller saknar – en anställning, bekymrar sig om pengarna räcker till nästa löning, har problem med barnuppfostran, samtidigt som de naturligtvis är uppfyllda av existentiella funderingar, drömmar och politiska ståndpunkter.

Det omvända gäller givetvis också, att människor som grubblar över livets gåta inte nödvändigtvis är skönandar bortom samhällsförankring, utan någon som byter blöjor och betalar sina räkningar.
Romanen bjuder på en fantastisk Stockholmsskildring, inte minst andas var och varannan sida en oförfalskad kärlek till Söder. Samtidigt undviker Kallenberg att gå in i nostalgifällan. Det var inte bättre förr, det fanns misär, mobbning, och inte minst kvinnor kunde fara riktigt illa. Men det betyder inte automatiskt att den riktning som samhällsutvecklingen har tagit är alltid den rätta. Tidigare saneringar av gamla kvarter hade trots allt ett socialt syfte, medan dagens lyxrenoveringar och kommersialisering av bostadsmarknaden bara är ute efter profit.
Här finns också ett kärleksfullt tecknat porträttgalleri av gamla Söderoriginal. Inte heller här idealiserar författaren, hon blundar inte för missbruk, kriminalitet och elände, men lösningen kan ändå inte att vara att köra ut de oönskade och dumpa dem på en parkbänk.

Här som hela boken genom finns ett klart historiskt sammanhang, saker hänger ihop, och det är inte svårt att se att många av gårdagens problem kan snart vara här igen. Klassamhället försvann aldrig, och nu håller klyftorna på att bli större än någonsin.
Södermorsor är en roman full med värme och humor. Lena Kallenberg skriver med bra driv och spänst, och med ett rikt och ofta drastiskt bildspråk. Det är bara när hon skriver om personer och fenomen hon starkt ogillar som hon lätt kan förfalla i klyschor och stereotyp personteckning.
Romanen är ett fint tidsdokument, som skildrar ett stämningsskifte vars fulla innebörd vi förmodligen ännu inte riktigt har insett hela vidden av.