WARSAWA. Europaparlamentet antog nyligen en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. Samtidigt nås vi av motstridiga rapporter om den ekonomiska situationen där, och nyheter från den politiska fronten som inte alltid är helt enkla att begripa. Vad är det som händer egentligen i vårt grannland, jätten bland EU:s nyblivna medlemsstater?
När den polska socialdemokratin blev helt komprometterad genom sin totala oförmåga att infria sina vallöften, framför allt inför arbetarklassen, och genom alla korruptionsskandaler, lämnades det politiska fältet fritt för högern. De två stora och salongsfähiga partierna Medborgarplattformen (PO) och Rätt och rättvisa (PiS) avsåg att bilda en koalitionsregering. Först ställdes dock deras respektive ledare mot varandra i presidentvalet förra året. PiS-kandidat Lech Kaczynski vann och vi fick en första fingervisning om vart vindarna blåste. Kaczynskis seger beror på att många väljare skrämdes av Tusks marknadsliberala retorik, och stora delar av de högerpopulistiska partiernas väljarkår lade sin röst på honom. Dessutom kom skandalen kring Tusks farfar, som anklagades för att ha varit frivillig i Wehrmacht, att spela en avgörande roll.
Parlamentsvalet skulle leda till en koalition mellan PO och PiS. Nu blev det inte så. PiS bildade minoritetsregering som höll en kort tid, för att därefter, uppenbart mot givna löften och mot väljarnas uttryckliga vilja, ta in de två högerpopulistiska partierna Självförsvar (SO) och Polska familjers förbund (LPR) i regeringen. Initierade bedömare tror att PiS’ syfte med den manövern var, förutom det uppenbara att säkra parlamentarisk majoritet och bakbinda SO och LPR, också att på sikt skapa ett stort högerparti genom att sluka de två andra samarbetspartierna inifrån. Opinionsundersökningar tyder på att taktiken kan vara lyckosam.
Den nya regeringens ekonomiska politik innebär i mångt och mycket på stället marsch, eller med andra ord en fortsättning av den hittills förhärskande nyliberalismen. Regeringspartierna saknar egna idéer om ekonomi, och en del anser rent av att de inte har något intresse av dessa frågor. Det kan vara värt att notera att i den tilltänkta koalitionen mellan PO och PiS skulle alla departement som har med ekonomi att göra, finans, budget, arbetsmarkand och så vidare, besättas av det marknadsliberala PO. Koalitionens senaste förslag till modifiering av skattesystemet är mycket nära en enhetsskatt, så när som på någon procent. Det i en situation med mycket svaga statsfinanser, och där man vet att hälften av alla utlandsägda företag i Polen genom olika knep helt undviker att betala skatt. Regeringen saknar också förslag till lösning på den närmare tjugoprocentiga arbetslösheten. Alltfler människor väljer att lämna Polen. Officiellt finns en miljon polacker som arbetar i Storbritannien och Irland. Enligt vissa bedömare kan det röra sig om det dubbla. Genomgående är det unga, hyggligt utbildade, företagsamma personer som emigrerar, vilket dränerar landet på produktiv arbetskraft, och på sikt kan skapa stora försörjningsproblem.
Det finns vissa motsägelsefulla drag i den ekonomiska politiken i form av välfärdssatsningar – förlängd föräldraledighet, ökade utgifter för fattiga barn och så vidare.
Utrikespolitiskt fortsätter man den gamla linjen med små modifikationer. Grundbulten är uppfattningen om det ryska hotet och allians med USA/NATO till varje pris. Det skapar vissa friktioner med EU och samtliga koalitionspartierna är antingen EU-skeptiska eller direkt EU-fientliga. Det kommer emellertid knappast att ha några praktiska konsekvenser. Också inom detta område visar den nya regeringen ett märkligt ointresse.
Huvudpunkter i PiS’ program är katolicism, patriotism och traditionalism. Samarbetspartierna delar i stor utsträckning dessa värderingar. Utbildningsministern,
LPR:s Giertych, kommer var och varannan dag med de mesta absurda förslag. Att i skolundervisningen skilja polsk historia från allmän och lägga betoningen på patriotisk fostran och att alla gymnasieskolor ska införskaffa påvens samlade verk är två exempel. Man satsar på att förverkliga programmet inom främst kultur- och utbildningssektorn. Mycket tyder på att det kan leda till en renässans för den intellektuella oppositionen i Polen, historiskt alltid en kraft att räkna med.
Högerns stora paradnummer är framför allt ”lustracja”, vilket betyder ungefär verifiering. Det som ska verifieras är medborgarnas förflutna, närmare bestämt deras kommunistiska förflutna, först och främst samarbete med säkerhetstjänsten. Det har skapats en statlig myndighet, vars uppgift i stor utsträckning är att undersöka just sådana fall av samarbete, och överallt grävs det fram akter och pekas finger och anklagelser framförs på mer eller mindre goda grunder.
Det går inte att kalla det som sker för något annat än en veritabel häxjakt. Det senaste offret är ingen mindre än finansministern (för övrigt hämtad från motståndarpartiet PO!) som har blivit utsatt för en förtalskampanj om vad hennes hemliga akt hos säkerhetstjänsten eventuellt kan innehålla. Inga som helst bevis har lagts fram, men hon har tvingats avgå, och söker nu rentvå sitt goda namn. Skyldig tills motsatsen har bevisats är vad som gäller.
Den gamla oppositionens portalfigur Jacek Kuron skrev redan i början av 1990-talet om Lech Kaczynski och hans tvillingbror Jaroslaw: De kommer inte att kunna ge bröd, måste istället ge skådespel. Detta har besannats på ett nästan kusligt sätt.
Med olösta ekonomiska och sociala problem växer frustrationen i samhället. En del sociologer pekar på allt fler ”blinda” uppror – marginaliserade grupper, framför allt arbetslösa ungdomar, ägnar sig åt meningslöst våld, huliganism, fotbollsbråk, till synes omotiverade upplopp. Desintegration hotar delar av samhället.
Den nyliberala tigern har allt mer visat sig vara en sliten katt.
