Vänstern kunde säkert ha gjort ett bättre val genom tydligare budskap på affischerna, fler kvinnliga talespersoner och större hänsyn till situationen i Stockholm (där vi faktiskt inte hade långt till en valseger), men den viktigaste bristen tror jag ändå är att vänstern inte har en långsiktig strategi. För att vinna nästa val måste vi diskutera hur kapitalismen av idag utvecklas, vilken strategi vår motståndare har, och hur vi ska kunna få ut våra budskap utan att vara beroende av borgerliga medier.
När jag gick med i VPK 1967 var vänstern under snabb utveckling. Då räknar jag in studentradikalismen, den internationella solidaritetsrörelsen, den radikala feminismen, nya miljögrupper och rörelserna för alternativa sätt att leva och utveckla våra städer. Vi ifrågasatte hela det etablerade samhället. Vi var ganska sekteristiska, men hade samtidigt en okuvlig framtidstro och vi hade vinden i ryggen. Vi tog högern på sängen. De hade ingen strategi för att möta oss. Det fanns i Sverige nästan ingen borgerlig intellektuell värd namnet.
Men de borgerliga lärde sig läxan. Jag minns när vi på bokcaféet i Lund (landets största vänsterbokhandel i slutet av 60-talet) blev uppringda av Industriförbundet, som frågade om de – mot skälig ersättning – fick köpa rätten att trycka upp några av vänsterns nyckeldokument. Vi anade inte då hur noga dåvarande Arbetsgivarföreningen och Industriförbundet förberedde sig för att möta vänsterns offensiv. De lade upp den strategi som nu lett till framgång.
Högern studerade vänsterns språk och tog över vissa begrepp men gav dem nytt innehåll. Den framställde sin politik för skattesänkningar och större klassklyftor som något förnyande och radikalt. Vår kritik av socialdemokratin och den byråkratiserade fackföreningsrörelsen gjorde de till sin. Den gjorde upp med sin konservativa bakgrund och lade upp riktlinjer för att omvandla sig till en ’frihetsrörelse’. Den byggde upp tankesmedjor, bokförlag och propagandacentraler. De såg de till att DN och public service blev en del av högerns strategi.
Det sägs att journalister ofta är vänster, men faktum är att det som framförs i våra största medier är högervinklat. Man rapporterar till exempel om ledares förtroende istället för deras partiers politik, om finanskrisen utan att nämna dess rötter (kapitalismen som system) och om miljöproblem utan att granska det tillväxtsamhälle som skapar problemen. Hur denna borgerliga hegemoni kunnat upprättas beskrivs på ett utmärkt sätt i Göran Greiders nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället.
För att möta högerns offensiv måste vänstern bättre förstå hur kapitalismen fungerar idag. Vi måste analysera högerns strategi och lägga upp vår egen långsiktiga strategi. Hur vår linje ska se ut vet jag inte, men jag är övertygad om att vi inte kan lita på bättre pressmeddelanden till borgerliga medier eller att vi kan vinna val genom att lägga oss närmare mitten och tona ner vår kritik av det kapitalistiska systemet.
Förr formades människors politiska medvetande mycket genom diskussioner mellan människor på arbetsplatser, kaféer, gator och torg. Idag påverkas vi mer av massmedier. Väljarna får sin information om vänstern genom medierna och den informationen är nästan alltid snedvriden. Den som inte känner sig övertygad, bör läsa Mia-Pia Boethius artiklar i ETC eller hennes bok Mediatan. Min slutsats är att vänstern måste skaffa sig egna medier. Vänstern i bred bemärkelse måste ha en egen dagstidning. Vi måste också visa hur otillförlitliga annonsblaskorna är. Vi måste få folk att skämmas för att de prenumererar på Dagens Nyheter.
Jag vill också att en tidning som Flamman ska skriva mer om den klass som styr vår ekonomi och om hur de borgerliga styr medierna. C H Hermanssons böcker om de 15 familjerna hjälpte inte bara oss i VPK utan de påverkade även samhällsdebatten i stort. Tidssignal – mitt husorgan på 70-talet – hade regelbundet information om förskjutningar inom ägandet av produktionsmedlen. Jag önskar att Flamman genom liknande information ger oss inom vänstern bättre förståelse för hur kapitalismen fungerar och därmed hur vi ska lägga upp vår långsiktiga motstrategi.
