Det går ett överraskningens och lättnadens sus genom de sociala medierna när Stefan Löfven läser regeringsförklaringen fredagen den 3 oktober. Annars avmätta vänstersossar och vänsterpartister utbrister i oförställd glädje. När Vänsterpartiet och de två regeringspartierna tre dagar senare håller en presskonferens om stopp för vinster i välfärden tycks glädjen inte känna några gränser.
Valresultatet har, sägs det, bara en vinnare. Men under några dagar är denna Sverigedemokraternas mörka skugga som bortblåst. En gammal konfliktaxel – den mellan arbete och kapital – tycks återupprättad och med ens är Jimmie Åkesson uppenbart bortkommen och irrelevant.
Men inte bara SD har sina troll. Det finns en vänstervariant, de tvångsmässiga glädjeförstörarna. De kan låta såhär: ”Stopp för vinster i välfärden kommer inte gå igenom riksdagen”. Som om de föredrar ett förslag med möjlighet att enkelt få tummen upp av riksdagen. Men relevant kritik är inte relevant för gnällkören. De vill gnälla för gnällandets skull. Jämt.

Att skrika ”Inte till salu – någonsin” är lätt. De som vill ha allt genast får dock räkna med besvikelser. Dessvärre är besvikelse gnällkörens livsluft och vilja. Att fira viktiga segrar, i det här fallet den kanske viktigaste sedan EMU-omröstningen, är en fest för sell-outs, enligt gnällkören.
Små segrar är stora segrar i ett orättfärdigt system. Små segrar är resultatet av tusentals människors gemensamma kamp mot en mäktig motståndare. Men gnällkören vaskar hellre än skålar. Så dräneras en rörelse på sin energi och förlusten görs till högsta mål.