Tänk att allt är så lika ändå. Före sommaren fylls tidningarna av bantningstips om hur vi ska komma i vårt livs form på några veckor och efter somrarna fylls tidningarna av tips om hur vi ska bli av med alla semesterkilon. Det är som att hela året ska bestå av dieter, förutom de där korta semesterveckorna då vi ska frossa i grillat, hemlagade desserter och boxvin. Det går såklart att hävda att det är väl bara att strunta i alla de där skriverierna. Men det kryper på en ändå.
Trots att det skrivs tämligen mycket, på tok för mycket, om dieter så skrivs det på tok för lite om matfokuseringens baksidor. Ur ett feministiskt perspektiv är det såklart beklämmande att kvinnor görs till objekt och att vi förväntas lägga tid och energi på att sträva efter en massa kommersiella kvinnoideal. Men det finns andra aspekter som är än mycket allvarligare, till och med dödliga.
I våras kom boken Ätstört – en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt, ut på ETC förlag. I förordet till boken skriver redaktörerna att de vill ”bryta tystnaden kring ätstörningar och fett, lyfta skammen från individerna till en strukturell eller samhällelig nivå och öppna för politiska samtal”.
Teoretiskt positionerar sig redaktörerna i queerteori, intersektionalitet och normkritik. Det går så klart att ha synpunkter på de där teorierna, men ansatsen tycker jag är både intressant och viktig. Det är hög tid att vi för ett politiskt samtal om ätstördhet och att vi lyfter skammen från individen till samhället. Att vara ätstörd innebär att ha ett problematiskt förhållande till mat.
Vi talar vanligtvis om anorexi och bulimi, men det finns många olika former av problematiska förhållanden till mat som inte passar in i de begreppen. Maria Ahlsdotter frågar i sin text i boken varför så många feminister i Sverige sitter isolerade från varandra, i terapistolar eller framför toalettstolar. Det är en berättigad fråga. En av tankarna i boken är att det finns en massa ilska och kraft hos alla dessa ätstörda som borde kunna tas tillvara. Jag tänker att vi måste börja prata med flickor redan när de är små, innan de utvecklar ätstörda beteenden. Vi måste prata med dem och berätta att det finns andra sätt att uttrycka sin ilska på än att skada sig själv.
Hillevi Wahl har skrivit om ätstördhet i sin delvis självbiografiska roman Hungerflickan. Romanens huvudperson Irmeli är en tonårig flicka, dotter till en alkoholmissbrukande pappa, som utvecklar ätstördhet som ett sätt att dämpa sin ångest. Hillevi Wahl skriver om skammen över att vara en som kräks. En som inte kan behärska sig utan hetsäter och kräks. Som bryter mot alla möjliga normer för hur kvinnor ska vara.
Duga och räcka till. Jag undrar hur många kvinnor i Sverige som gör som Irmeli i romanen. Som inte står ut och därför utvecklar ätstördhet. Tänk om vi bara kunde se Irmeli i tid. Säga till henne att det finns andra sätt att hantera sin ångest och ilska än att skada sig själv. Kanske är det så att vi idag håller ögonen på barn till missbrukare eftersom vi har förstått att det där ofta går i arv. Vi håller koll så att de inte dricker eller knarkar. Men ångesten och ilskan finns ju kvar. Och vad ska en tonårig flicka göra av alla den ångesten när ingen ser och ingen frågar.
Ska du läsa en roman den här hösten tycker jag att du ska läsa Hillevi Wahls. Har du tid att läsa ytterligare en bok är Ätstörd ett bra val. Se det som en vaccination inför framtiden. Det lär komma en postjulmaten-dietbilaga i kvällspressen och sedan är det inte långt kvar till komma i bikinin-hetsen.
