Varje sommar anordnas festivaler och sommarspel av olika slag runt om i landet. Semesterfirande och ungdomar ska förgylla sin ledighet med något samtidigt som de gynnar diverse orter som vill ”hamna på kartan”, på samma gång som arrangören och orten gör sig en välbehövlig hacka.
I Värmland blev rockfestivalen i Arvika en ekonomisk katastrof medan bondkomikerfestivalen i Munkfors avlöpte som väntat och lär anordnas även nästa år. Det finns festivaler och festivaler. Mer eller mindre kommersiella.
Om en festival ska bli långlivad måste den hängas upp på något som har annat värde än pengar. I gamla brukssorten Munkfors där bruket försvann för över femtio år sedan har man valt att satsa på ortens berömda söner Olle i Skratthult, Fridolf Rhudin och Bosse Parnevik, eller minnet av dem och skapa en rolig festival i bondkomikens tradition.
Själva bondkomiken som underhållningsgren började blekna när Ernst Rolf drog på sig fracken och började skapa glitterrevyer. ”Bättre och bättre dag för dag”. Han började sin bana som bondkomiker men gick över till charmörfacket 1913 då han uppträdde på Berns i båda rollerna.
Enligt årets Fridolf Rhudinpristagare, professor Anne-Charlotte Harvey tillika expert på bondkomikerna Olle i Skratthult, från San Diego i USA, är bondkomik något som uppstår när den kluriga landsortsbon möter den nya tekniken eller det nya samhället. Antagligen ligger det något i det.
Det är bara att återkalla minnet av Elektricitetsvisan, Musikmjölkningen och visan om motorcykeln. Men definitionen täcker inte helt.
Även om en av de allra första bondkomikerna, Kalle Nämndeman, var stockholmare bygger en del av komiken på roliga dialekter och kritik mot de styrande i Stockholm.
En komik som slår underifrån och så ska det förstås vara. I huvudstaden kan en ståuppare göra en figur som kallas Nisse i Hökarängen som förundrat betraktar tillvaron, men i Munkfors är det Kjell-Åke i Myra Metbäcken som framför sin monolog på bred värmländska som är svårbegriplig även för andra värmlänningar. För att inte tala om publik från andra delar av landet. Galenskaparna som kommer från Göteborg har spunnit vidare på detta med dialekt och har med framgång använt en västgötsk variant som lär vara frekvent i Trollhättan. Det är roligt med dialekt.
Men den tydliga politiska udd som Galenskaparna har saknas i Munkfors. Där är det mera oförarglig underhållning som framförs för att just underhålla och roa för stunden. Men det finns tydliga rötter till veteranerna från förr och anknytning till viss finkultur.
Säkert finns det ett visst hävdelsebehov och en önskan om en levande landsbygd här i Munkfors, men dessutom en idé om att se sig om både bakåt och framåt. Blanda nostalgi med det nya. En hundraårig tradition har återuppväckts och lever sedan mer än tjugo år och man delar varje år ut pris till människor som verkar i Fridolf Rhudins anda: ”med humor, värme och finess” och det är högst verksamma underhållare som Tomas von Brömssen och Claes Eriksson som på senare år har erhållit statyetten som föreställer en karikatyr av bygdens berömde son.
Men har verkligen nutidsmänniskan något behov av komiker som utvandrade redan 1906 eller avled 1935? Tja, hit kommer mer än 700 människor varje sommar för att se prisutdelningen och kvällsunderhållningen som innehåller mera än värmländska förmågor. Festivalgeneralen Owe Clapson ser till att det hålls en hög kvalitet och att besökare återkommer.
Publiken består av till synes äkta par i övre medelåldern med husbilsekonomi. Arbetarklass som förvaltat sitt pund och vill ha garanterat roligt. Underhållningen kan ses som en markering mot underligheter och moderniteter. Enkelt och begripligt ska det vara. Fast med tanke på dialektvarianterna är det förstås paradoxalt. Men svenskt i alla fall. Det är inte många invandrare här. Å andra sidan fick en svenskamerikansk professor priset som expert på exporterad bondkomik.