LIMA De är sju tusen som står utanför arbetsmarknadsministeriet och tålmodigt väntar på byggfackets ordförande Mario Huamán och Juan Jose Gorotti, generalsekreterare för CGTP, Perus största LO. När de kommer ut möts de med spänning av den stora massan.
Ministern svettas och är nervös, för han vet, att framför sig har han Perus starkaste fackförbund som på ett par timmar kan mobilisera tusentals arbetare som inte trädde tillbaka av rädsla som andra fack under Fujimoridiktaturen. De är 280 000 i hela landet och i sin fackliga organisation ser de sitt enda försvar.
– Vi beklagar att arbetsgivarna inte vill sätta sig vid förhandlingsbordet, säger Eduardo Cabrera vice arbetsmarknadsminister och bokstavligen stammar fram svaren på reportrarnas frågor.
– Därför går Byggnadsarbetareförbundet ut strejk på obestämd tid, tillägger Mario Huamán.
Meddelandet är inget tomt hot och ett par dagar senare stoppas arbetet på de största byggena i Peru, däribland tre stora Skanskabyggen. Strejken slår stenhårt mot en ekonomisk pulsåder, såväl för bolagen som för regeringen Alejandro Toledo, och ett avtal sluts en vecka senare.
Byggnadsarbetarförbundet har än en gång låtit tala om sig.
Med ett pennstreck avskaffades anställningsskyddet i Peru 1992. Fujimori frös lönerna samtidigt som terrorn inleddes och med den nyliberala ekonomiska modellen. Ett av de första offren blev Pedro Huilca, ordförande för både Byggnadsarbetarförbundet som Peru största LO, CGTP.
En agent inom arméns militära underrättelsetjänst fick ordern att likvidera den stridbare fackordföranden.
En av dem som ingick i gruppen fick senare politisk asyl i Sverige under överinseende av Pierre Schori.
– Det enda sättet att bryta denna utveckling var att störta diktaturen!
Det säger Wenceslao Risco, organisationssekretererare inom Perus Byggnadsarbetarförbund och ledande medlem i Perus kommunistiska parti, PCP. I dag erkänner alla i Peru den avgörande roll som Byggnadsarbetareförbundet spelade i störtandet av diktaturen.
Förra året ägde kraftiga sammandrabbningar rum mellan 700 arbetare och inkallad specialpolis på det stora kraftverksbygget som Skanska ansvarar för. Polisen öppnade eld mot arbetare och en arbetare skottskadades och flera andra skadades, av poliserna som påstod att de kände sig hotade.
Arbetarna hade organiserat en fackklubb och krävde radikala förbättringar i arbetsmiljön. Anläggningsarbetarna jobbade i vatten upp till knäna i tunnelgångarna men hade inte adekvat skyddsutrustning eller arbetskläder.
Den nya byggklubbens ordförande sparkades och fackklubben erkändes inte som motpart av kraftverkskonsortiet efter att ha presenterat sina avtalskrav.
För det peruanska byggfacket kom konflikten på Projekt Yuncán II att handla om rätten till facklig organisering och ”halt” för de transnationella företagens övergrepp mot arbetarna. Wenceslao Risco besökte efter en tid bygget och är väl insatt i vad som hände.
– Den nyliberala modellen som Fujimori införde på arbetsmarknaden innebar bland annat att anställningsskyddet avskaffades. När som helst kan en anställd avskedas. Därför äger det rum regelbundna konfrontationer mellan arbetare och arbetsgivare.
– På Yuncán II arbetar i dag 690 arbetare. Konsortiet tillät inte att arbetarna organiserade sig fackligt. Det fanns ett mycket dåligt hälso- och arbetarskydd trots att Lagdekretet 15522 karakteriserar bygget som ett ”tungt” byggprojekt med stora hälsorisker. Arbetarna protesterade och fick nog efter att flera arbetare hade förolyckats. Andra arbetare blev schizofrena, några blev blinda, fick fingrar avklippta och andra invalider för livet. Med all rätt inledde arbetarna en strejk när deras krav inte tillgodosågs.
Wenceslao Risco säger att konsortiet inte bara förföljde arbetarna utan 76 arbetare anmäldes också inför domstolen, anklagade för våldsamt uppträdande när de i själva verket bara hade försvarat sig.
Det peruanska fackförbundet upptäckte på Skanskas internetsida att företaget hade en uppförandekod som de borde följa i de länder där de är verksamma. Därmed kunde byggfacket inför Skanska påtala vikten av att följa denna uppförandekod och sätta sig i förhandlingar med förbundet.
– I dag har vi en fackklubb på bygget, det genomförs skyddskontroller men fortfarande finns det problem på grund av det långa och komplicerade avståndet från ”civilisationen”. Bygget ligger isolerat på över 3 500 meters höjd och arbetarna bor i ett läger på sin fritid. Men vi kan i dag konstatera att förhållandet med Skanska och konsortiet är mycket bättre och att flera materiella förbättringar har ägt rum. Men detta hade aldrig ägt rum utan arbetarnas fackliga organisation.
Skanska har expanderat i Peru och genomför för närvarande tre objekt; i Piura i norra Peru där de bygger för oljeindustrin, i Yuncán, i Anderna och det genomförs slutligen ett kontroversiellt gasprojekt tre timmar från Lima vid kusten. Men de fortsätter sin antifackliga politik, understryker Wenceslao Risco.
– I onsdags hade vi möte och beslut fattades om att organisera en byggklubb vid gasprojektet och dess 280 arbetare. Skanska kör parallella fackliga lopp. De försöker vinna en grupp arbetare med olika förmåner och sedan säger de till alla arbetare att ”vem ska vi förhandla med”? Det är den gamla devisen ”härska genom söndring”. Men vi finns nu på Skanskas byggen och kommer att göra allt för att alla arbetare ska ingå i en fackklubb.
I Peru finns det fyra multinationella byggbolag där Skanska är ett av de största. Det är svenskt, brasilianskt, japanskt och argentinskt-italienskt kapital som kontrollerar nästan all byggverksamhet i allians med stora peruanska byggbolag.
– Vi gör enorma ansträngningar för att öppna förbindelser med fackförbunden som återfinns i dessa länder med målsättningen att slås tillsammans i gemensamma krav.
Perus byggfack är smått unikt i Latinamerika eftersom det har lyckats att bibehålla en stark sammanhållning trots att arbetsrätten och lagarna smulades sönder totalt av Fujimori.
I september 2000 flydde Fujimori till Japan när det uppdagades att hela den politiska regeringsapparaten hade impregnerats av korruption, mutor och paramilitära mord under ledning av Fujimoris högra hand, Vladimir Montesinos.
En av dem som mördades av Montesinos paramilitära dödsskvadron var kommunisten Pedro Huilca, ordförande för både Byggfacket och CGTP.
Den 18 december 1992 sköts han ihjäl av den paramilitära gruppen Grupo Colina under befäl av den före detta armémajoren Santiago Martin Rivas.
Den 25 september i år bekände Rivas att de som gav ordern om att mörda Huilca och många andra var Fujimori och Montesinos.
Målsättningen var att desarmera arbetarnas viktigaste försvar, fackföreningarna.
En av de som ingick i Grupo Colina var Leonore La Rosa, en kvinnlig agent från arméns militära underrättelsetjänst.
Denna kvinna fick politisk asyl i Sverige år 2000 efter att nästan ha torterats ihjäl av Rivas.
Det är dock oklart om hon ingick i mordet på Byggfackets ordförande Pedro Huilca eftersom hon inte ville uttala sig för denne reporter det året hon anlände till Sverige.
Det kanske är dags nu. Rivas mördade dock sin älskarinna efter att hon hade läckt uppgifter till pressen. Mariela Barreto, också hon medlem av Grupo Colina, var bästa väninna till La Rosa.
