Regnet öser ner ute. Jag har ont i magen. Jag hade velat ägna dagen åt att skriva om ett rättvisare Sverige men tvingas av terrorister istället ägna mig åt att diskutera frågor om yttrandefrihet och mord i Frankrike. Nej, det är inte synd om mig, det är inte det jag menar. Men det börjar kännas på allvar nu, att vänsterns frågor hamnar i bakvattnet av en allt skarpare polarisering och våldsvåg, med hat och oförsonlighet på båda sidor. Några vill mycket gärna göra huvudmotsättningen i Europa 2014 till den mellan rasistiska högerpartier och terrorister som säger sig företräda islam. De lyckas för tillfället allt för väl.
Vänsterns fiender är båda dessa grupper. Vi vet att båda är ute efter oss, båda hatar oss. Båda har en historia av att döda och fängsla de på vår kant när de kommer till makten. Ändå försöker de tvinga oss att lägga mer och mer tid på att diskutera deras påhittade politiska karta, den där Europa står mot islam, där muslimska invandrare står mot infödda fransmän, svenskar, tyskar etc. Genom att lägga mord och terror bakom sina ord lyckas de. På båda sidor.
Att flera av tidningen Charlie Hebdos karikatyrer är problematiska, gubbsnuskhumor under bältet med inte så lite rasistiska stereotyper är inte huvudsaken i dag. Rätten till liv och rätten att fritt yttra sig är inte upphävd för den sakens skull och terroristerna är fega uslingar som måste ställas inför rätta snarast. Den debatten får vänta men redan nu kan följande sägas: det är inte nödvändigt att publicera allt som Charlie Hebdo har publicerat för att visa sitt stöd för yttrandefriheten.
Ledarsidor, som vår, tvingas nu att skriva det självklara: terrorn är avskyvärd och yttrandefriheten måste försvaras. Det är ingen liten sak utan själva livsnerven i en demokrati. Den angrips nu och stödet för de dödade och tidningen Charlie Hebdo är i dagarna kompakt. Det är bra.
I en intressant analys på sin blogg har mellanösternexperten Juan Cole påpekat hur Al Qaeda och IS med den här typen av attentat arbetar med den gamla terroristiska taktiken om att ”skärpa motsättningarna”. I terroristernas ögon är franska medborgare med muslimsk bakgrund för svåra att rekrytera, bara 30 procent av fem miljoner säger sig ens vara intresserade av religion. Den här typen av attentat är med andra ord inte bara en upprörd reaktion på en karikatyr, det är en medveten provokation för att utlösa diskriminerande åtgärder mot franska muslimer. Efter det, är planen, kommer de franska, och övriga europeiska, muslimer att ha större incitament att engagera sig i terroristernas sjuka sak. På så vis sätter man igång en hatisk växelverkan där, bisarrt nog, båda sidor tjänar på läget och växer. De goda krafterna skjuts i bakgrunden och tvingas till att blanda avståndstaganden med insatser för att bemöta den mest vulgära propaganda som de båda sidorna för fram.
Vänstern har på många vis förlorat slaget om språket. På 1960-70-talen fick den stora delar av Europa – och Mellanöstern – att tala om klass och, om än i för liten omfattning, kön. Nu tvingas också vänstern av samhällsutvecklingen ständigt återkomma till frågor om ras och religion. Den här typen av attentat riskerar att cementera en sådan utveckling.
Den som vill lyfta fram något annat – till exempel den kapitalistiska kris som skapar massarbetslöshet för unga över hela Europa – får svårt att komma till tals i ett klimat som präglas av religiöst hat och rasism. Trots att ungdomar på båda sidor av den konstgjorda gränsdragningen muslimer-västeuropéer skulle tjäna på en annan politik, med arbete åt alla och stärkt välfärd, förlorar de sig i skendebatter och skenkamper om ras och religion. Visst påminner det i viss mån, som så många redan har påpekat, om det tidiga 1930-talet.
Vad vi kan göra då? Situationen är inte lätt. Men vi får härda ut magontet och fortsätta att stå upp för yttrandefrihet, religionsfrihet och ett öppet samhälle. Vi vet allt för väl att såväl terroristernas bomber och kulor som myndigheternas censur i nästa vända mycket väl kan drabba oss. Det har skett förr, även i Sverige. Denna tidningen blev den 3 mars 1940 sprängd av högerterrorister för dess åsikter skull. Fem människor dödades, fem skadades. Under 1940-42 utsattes den kommunistiska pressen också för både transportförbud och statliga razzior. Grova inskränkningar av yttrandefriheten som än idag bör göra vänstern vaksam på alla typer av angrepp på demokratin.
Vi får härda ut känslan av att allt driver iväg från oss och envetet fortsätta att lyfta fram sambanden mellan otrygghet, konkurrens och arbetslöshet och ökad rasism och fundamentalism. Vi får fortsätta att lyfta fram det som är gemensamt mellan oss människor, istället för det som skiljer oss åt.
