Vad innebär en klassresa, egentligen?
Ett sätt att förverkliga sina möjligheter, låta sin begåvning blomma ut, komma undan ett tröstlöst liv utan hopp och utsikter till något annat och bättre, att ta sig runt klassamhällets rigida hierarkier? Eller ett svek – både mot sig själv och sin klass, en säker väg till utanförskap och rotlöshet, en meningslös och onyttig tillvaro som leder till undergång?

Den norske debutanten Lars Ove Seljestad, själv klassresenär, svävar inte på målet. Som huvudpersonens far, industriarbetaren och den bittre och resignerade radikalen säger: ”/…/det är inte mycket klass över den resan. Det är en helvetestur /…/”
Geir Kinsarvik lyssnar förstås inte på sin far, lämnar bruksorten, och sin familj – fadern vägrar i fortsättningen att tala med honom, han gör en rekordsnabb akademisk karriär, hamnar på en prestigeinstitution i Tyskland, och därifrån går vägen spikrakt mot undergången.

Författaren för ingen diskussion om vad som är alternativet, men en antydan till svar finns i konstaterandet att kapitalismen bara erbjuder individuella utvägar för arbetarbarn.
Den som händelsevis oroar sig för att det här är en fyrkantig, predikande politisk pamflett till roman kan känna sig lugn.
Seljestad väjer inte för komplikationer och motsättningar, och han gestaltar väl. Med en mustig berättarstil med mycket drastisk humor skildrar han ett stycke modern norsk arbetarhistoria, och får med en hel del annat, inte minst finns det ett feministiskt perspektiv i en värld som är männens, både på bruksorten och inom den akademiska världen.
Huvudpersonen har lämnat sin ursprungsmiljö, men han upprepar inte desto mindre en rad mönster, framför allt de kopplade till könsrollerna, och det blir stundtals ganska otäckt.
På debutanters vis gapar Seljestad över mycket. Det mesta av stycket har han kvar.