Familjen Abbasi kan tyckas vara integrationsdebattens våta dröm. De bor i villa i en medelklassförort, pappan som talar perfekt svenska arbetar på högskolan, han har synnerligen kontroversiella åsikter om integration, och är därför en efterfrågad debattör och föreläsare.

De två döttrarna är som vilka svenska tonåringar som helst, men talar ändå hygglig persiska, dessutom med lätt Teheran-accent.

Vad är då problemet? Det kan inte vara att familjemedlemmarna inte kan vara i närheten av varandra längre än 30 sekunder förrän det blir bråk, så fungerar det i de flesta familjer. Värre är att pappa Mehrdad inte blir betraktad som ”svensk fast med lite annorlunda utseende och namn” av vare sig vänner eller fiender. Mamma Noushin talar urusel svenska, och är långtidssjukskriven. Den ena dottern vill helst åka till Iran, och där fotografera gamla religiösa sedvänjor, och förstår inte alls varför föräldrarna var tvungna att fly till Sverige. Den andra dottern vill bara bli lämnad i fred.

Och som lök på laxen har vi Mehrdads gamla mamma, som visserligen tävlar i ”svenskhet” med sin väninna, men vars utsatthet i det nya landet är närmast total, och hon är i vissa situationer mer hjälplös än ett litet barn.
Abbasierna och deras komplicerade familjerelationer utgör fonden till ett Sverige där invandrare diskuteras över huvuden på just nämnda invandrare, där man kan göra en skaplig karriär på mångkultur, och där debatterna handlar mycket om ord men lite om verkligheten. När allt är sagt, alla argument framlagda, har inte mycket hänt, än mindre förändrats.
Om allt detta berättar Marjaneh Bakhtiari på ett slagkraftigt och roligt sätt. Hon kan sitt ämne och känner sina pappenheimare innan och utan.
Hon skriver väl, med värme, humor och en genomskådande blick.

Ändå är det alldeles för förutsägbart för att engagera riktigt. Det som fattas är kanske en liten dos gammaltestamentlig vrede. Kommer den i nästa bok?