FÖR ÖVRIGT… … börjar jag som en hel del andra bli trött på ateistisk dogmatism. Jag håller med Göran Rosenberg, inte bara om de rasistiska implikationerna av Humanisternas påkostade kampanj mot religion, utan även om att ateismen är en tro lika mycket som diverse olika religioner är det.

Ingen har ju någonsin på ett tillfredsställande sätt kunnat ”falsifiera” tesen om Guds existens. Alla försök att göra det kommer med nödvändighet också att stöta på patrull i så måtto att ingen egentligen vet vad det är som ska bevisas eller motbevisas, eftersom grejen med det gudomliga brukar vara just att det motsätter sig och överskrider kategoriseringar.

För mig har aldrig de viktiga skiljelinjerna gått mellan religiösa och ateister. Både religion och icke-religion kan vara källor till såväl ondska som godhet. Det hävdas ofta att tron på något som är större än människan själv lätt leder till kränkningar av mänskliga rättigheter. Och det stämmer i många fall. Men detta att Gud är något större än människan själv innebär för många också att alla varelser binds samman av detta absoluta, att Gud finns i varje människa. Och det förhållningssättet utgör ofta en god grogrund för rättskaffenhet. Tydligen var den radikale katolske biskopen Grégoire den enda av den franska revolutionens ledare som klarade sig genom hela revolutionen utan att bedra någon av sina vänner eller principer (Collier, 2004). Det kan vara värt att tänka på även om det knappast går att härleda några generella samband ur detta faktum.

Tilltro till saker som är större än människan är för övrigt absolut inget religiösa människor har monopol på. Gud, Den Fria Marknaden, Partiet… Liksom ett parti kan en gud tjäna eller stå i strid med människors intressen. Frågan är därmed inte en om partiers eller gudars vara eller inte vara. Jag tror faktiskt det är just sådant puristiskt tänkande som är det farliga.