Okategoriserade 26 mars, 2009

Skolbarn ska lära sig ”brittiskhet”

Brittiska barn upplever rasism i skolan och ser att lärarna beter sig diskriminerande mot svarta elever. Nu har en ny rapport satt fart på debatten om nationell tillhörighet i Storbritannien. En del anser att debatten syftar till att landets etniska minoriteter ska assimileras

I Storbritannien pågår en debatt om nationell identitet med jämna mellanrum. Den senaste har pågått sedan början på 2000-talet, då Tony Blair talade om sin vision av ”brittiskhet”. Han sade att ”blodsband allena” inte definierade nationell identitet och att det moderna brittiska samhället har skapats av ”en rik blandning av människor med rötter i olika folkgrupper och religioner över århundraden”.
Debatten tog ny fart i januari 2007, när den brittiska regeringen lade fram sin rapport Diversity and Citizenship (Mångfald och medborgarskap). Flera ministrar, både i dåvarande Blairs regering och i nuvarande Gordon Browns, anser att skolorna ska lära ut brittiska värderingar. De anser att sådan undervisning skulle få barnen att känna mer samhörighet med samhället de lever i.
Kritiken har inte uteblivit och kommer både från lärarfacket och representanter för andra institutioner i samhället. Medborgare och representanter för olika intressegrupper, institutioner och organisationer, frågar sig vilka värderingar ministrarna menar är specifikt brittiska. Vad skulle vara lämpligt att lära ut till barn och vuxna, nyanlända som infödda? Och vilka ska avgöra vad som är lämpligt?
Rapporten Diversity and Citizenship är gjord på uppdrag av utbildningsdepartementet, i kölvattnet efter explosionerna och dödsskjutningen i London i juli 2005, och sammanställd av Sir Keith Ajegbo. Ajegbo är övertygad om att det är skolans ansvar att ta debatten om hur vi ska leva tillsammans i ett mångfasetterat samhälle, oavsett hur kontroversiellt och svårt det kan te sig.
Rapportförfattarna vill att alla skolor inom fem år ”ska ge eleverna verktyg för att aktivt kunna delta i en demokrati och uppskatta och förstå skillnader mellan människor”.

I rapporten finner man att alla barn behöver förstå sin identitet och känna samhörighet, och att det är lika viktigt för det i landet födda barnet som för ett barn som nyligen kommit. Man finner även förslag på hur skolan kan förbättra och stärka undervisningen i gemensamma värderingar och värdet av kulturell identitet.
Författarna hänvisar bland annat till en studie som lades fram 2005, The Educational Experience and Achievements of Black Boys in London Schools 2002-2003 (Erfarenheter inom utbildning och resultat för svarta pojkar i Londonskolor 2002-2003). Den visar att rasismen är utbredd bland lärare och i skolledningar samt att det engelska skolsystemet producerat nedslående resultat när det gäller en stor grupp av de svarta eleverna de senaste 50 åren. Trots flera skolreformer går bland annat 70 procent av alla pojkar med afrokaribisk bakgrund ut skolan med undermåliga betyg.

Studiens resultat pekar på att ett dåligt resultat i skolan ofta beror på att barnen fått för lite positiv uppmärksamhet av läraren, blivit orättvist behandlade av skolledningen och fått uppgifter som inte har legat på rätt nivå.
Eleverna, oavsett årskurs, uttryckte en önskan om att få större inblick i den svarta historieskrivningen.
Många barn i undersökningsgruppen talar om att de upplevt rasism i skolan, och att de inte fått stöd för att hantera problemet. I klassrummen har lärarna varit aggressiva verbalt, inte låtit de svarta eleverna svara när de räckt upp handen och bestraffat dem hårdare när de har brutit mot regler. Många barn anser också att en alltför stor del av tiden och energin går åt till att bemöta fientliga lärare.

Studien om elevernas erfarenhet av den brittiska skolan, som gjorts på uppdrag av dåvarande borgmästaren i London, följs av en rekommendation i vilken borgmästare Ken Livingstone säger att han har stort förtroende för Londons lärare, deras professionalism och hängivenhet, men att han anser att ”sammansättningen av lärarkåren, skolledningarna och andra som arbetar med att utbilda våra barn måste ändras drastiskt, så att den speglar mångfalden hos Londons barn”.
Han hänvisar till att en tredjedel av alla Londonbor har afrikansk, asiatisk eller karibisk bakgrund och att 43,5 procent av alla elever i Londons skolor (2002-2003) hade afrikansk, asiatisk eller annan minoritetsbakgrund, och menar att detta borde reflekteras i lärarkåren. Idag kommer endast 7,4 procent av lärarna från en etnisk minoritet.
Men Livingstone säger inte ett ord om alla elevers rätt till likvärdig utbildning och till att behandlas med respekt, oavsett etnisk, sexuell och ekonomisk tillhörighet. Ingenstans nämnde borgmästaren att lärare, skolledning och annan personal måste ändra förhållningssätt till närmare hälften av de barn som går i Londons skolor.

Den rasism och främlingsfientlighet som finns i skolan och samhället har kommenterats bland annat av Manny Lewis, chef för London Development Agency. Lewis säger att det idag finns 100.000 småföretagare med afrikansk, asiatisk eller karibisk bakgrund i huvudstaden, att dessa småföretagare står för 20 procent av all affärsverksamhet och har närmare en fjärdedel av all anställd arbetskraft i staden.
Han anser att det inte är försvarbart att ha låga förväntningar på barn med afrokaribisk bakgrund eftersom de är morgondagens småföretagare.
Lewis kan ha rätt i sak men den centrala frågan här är inte ekonomisk lönsamhet utan alla barns rätt till en fullvärdig skolgång. Om samhället inte i handling ger uttryck för de värderingar som det – förhoppningsvis – finns konsensus omkring, blir diskussionen om att lära ut brittiska värderingar bara ett spel för gallerierna.

Och mycket riktigt har det varit en förvirrad debatt med oklara förtecken. Tony Blair har sagt att brittisk identitet innefattar värderingar som ”kreativitet byggd på tolerans, öppenhet och anpassningsförmåga”, ”familjer” samt ”rent spel, ansvar och rättigheter och ett utåtriktat närmande till omvärlden”.
I brittiska dagstidningar har man haft omröstningar om vad som är brittiskt, och fått svar som Earl Grey-te, modeskaparen John Galliano, humor, gin och tonic och att de flesta talar ens språk när man åker utomlands.
Alltfler britter har pekat på att frågan om brittiska värderingar inte har något bestämt innehåll och därför i sig är intressantare än svaren. Alltfler frågar sig vad som ligger bakom och vilka avsikterna är. En del anser att debatten är ett mer politiskt korrekt sätt att begära att landets etniska minoriteter ska låta sig assimileras.
En del anser det oroande att det i modern tid är möjligt att uttala sig utifrån en position där man anser sig kunna säga sanningen om vad som är brittiska värderingar och brittisk identitet, och därmed även kunna säga vad som inte lämpar sig som brittisk identitet.
Baljeet Ghale från lärarfacket NUT menar att det behövs en debatt om värderingar i skolan, men ifrågasätter om fokus ska ligga på nationell identitet. Hon anser att ”utbildningsdepartementet endast ökar främlingsfientligheten när de fordrar att människor ska anta en påbjuden syn på ’brittiskhet’”. Vid NUT:s kongress 2007 sade Ghale att ”vissa menar att rasism är en av de brittiska värderingarna”, och tillade att Storbritannien inte har monopol på tolerans och yttrandefrihet.

Med tanke på den debatt som föranlett rapporten Diversity and Citizenship menar Ghale att det är hoppingivande när Sir Keith Ajegbo säger att mer kan göras för att barn ska undersöka och debattera sin identitet.
Ajegbo och hans kollegor har levererat en gedigen rapport och konkreta förslag på hur man kan gå från ord till handling – för skolledning, lärare och politiker. De framhåller att alla de värderingar som finns i det brittiska samhället måste bli synliga, och att man inte kan huka för den existerande diskrimineringen – oavsett vem som blir diskriminerad. Och att ett samhälle endast genom att låta alla sidor komma till tals, berätta sin historia och tolka historien kan få alla att bli delaktiga.
I rapporten finner man hur historieundervisningen kan ge barnen del av det sammanhang som de lever i. Man understryker att historieundervisningen bör förklara varför dagens samhälle ser ut som det gör, och mer än idag ta upp ämnen som kolonialismen, slavhandeln och suffragettrörelsen, men framför allt bör den ge eleverna utrymme att diskutera och problematisera världshistorien och sin upplevelse av den.
Gordon Browns regering har hörsammat rapportförfattarnas rekommendationer att låta barnen ta del av alla delar av den brittiska historien och debattera den. Tanken är god, men kanske inte helt färdig att sätta i verket.

Enligt skolministern, lord Adonis, ska barn från elva till 16 år med hjälp av de nya direktiven få ”kunskap om uppkomsten av det brittiska samhället och brittiska värderingar och därmed få ökad förståelse och större tolerans”. Trots rapportförfattarnas tydliga påpekande om att värderingarna är var och ens och att alla måste få komma till tals, säger skolministern att man med hjälp av historia kan lära sig vilka de brittiska värderingarna är – inte att man ska använda historia till att höra alla de värderingar som finns och funnits.
Bättre historieundervisning räcker dock inte för att skapa samhörighet, varken i klassrummet eller i samhället. Det är viktigt att lära av historien – men den är ingen genväg till goda förebilder och värderingar att samlas runt. Storbritanniens historia är full av rasism och förtryck, och ”uppkomsten av det brittiska samhället” präglas till stor del av andra värderingar än dem som regeringen vill lansera som ”brittiska”.

I många länder, inte bara i Storbritannien, söker man idag efter vägar till starkare samhörighet i samhällen som är både globala och lokala.
Keith Ajegbo, Baljeet Ghale och andra med dem menar att skolan är en av flera instanser som har ansvar för att sprida kunskap och leda debatten om brittiska värderingar. Ur ett samhällsbyggnadsperspektiv är det lika viktigt att regeringen, media och andra institutioner undersöker, talar om och ger plats åt de värderingar som finns i samhället.
Ur ett samhällsbyggnadsperspektiv kan det vara nödvändigt att gå bortom den politiska dagordningen och se till grunden för vad man önskar bygga samhället på: Värderingar om allas lika värde – värderingar som inte är bundna till en specifik nation eller ett specifikt politiskt parti.

Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)