Storbritanniens norra del, Skottland (eller Alba som de gaelisktalande säger), röstar om självständighet nästa år. I Sverige har hittills de flesta medierapporterna fokuserat på svårigheterna för ja-kampanjen att nå över 40 procent-strecket och motståndet från framför allt de stora skotska medierna och de stora brittiska partierna. Men ett starkt intryck från mina två veckor på den skotska östkusten är att den mest intensiva debatten i Skottland snarare gäller hur, inte om, landet ska bli självständigt. Ja-kampanjen gör allt för att inte uppfattas som förespråkare för en viss etnicitet och Skottland skulle snarare ha en mer progressiv flyktingpolitik och syn på integration än Storbritannien, argumenterar förespråkarna. Det är mycket tal om hur en ny inkluderande skotsk identitet ska kunna växa fram.
Inför senaste valet till parlamentet i Holyrood, Edinburgh ansåg också många att de skotska nationalisterna var uträknade, istället dominerar SNP nu det skotska parlamentet fullständigt. Särskilt utanför storstadsregionerna är nationalismen stark, och man får leta mycket länge för att ens få en skymt av Union Jack, imperiets klassiska flagga. Utanför Edinburgh såg jag den bara vid St Andrews golfbana.
Initiativet i den skotska debatten har nationalisterna SNP med ledaren Alex Salmond i spetsen. Hans medelväg, behåll monarkin (det råder rojalistisk yra efter prinsfödseln) och pundet, dela på platserna i EU och försvarssamarbete via Nato, kan bli den kompromiss som vinner över majoriteten av de ännu tveksamma 20 procenten till ja-sidan. Till och med av sina motståndare porträtteras han ofta som resonabel och karismatisk.
Skottland är ett litet land med mycket stora klassklyftor. Lönerna är låga, arbetslösheten på sina ställen skyhög med stora missbruksproblem som följd. Från skönlitteraturen känner många till moderna skildringar av detta, som till exempel Irvine Welshes roman Trainspotting och Ian Rankins polisromaner om kommissarie John Rebus. Skatterna är låga och förutom sjukvården, som i Storbritannien (trots privatiseringsförsök från Cameron-regeringen) fortfarande är statlig, är mycket av samhällsservicen konkurrensutsatt. Trots stora oljetillgångar är stora delar av befolkningen fattig. På den andra sidan finns en tydlig och kulturellt viktig överklass, inte sällan härstammande från England. De äger mark och slott och lever gott på räntor, hyror och andra tillgångar.
Många ser självständigheten som en möjlighet till ett nytt politiskt projekt. Vänstern hoppas att det nya Skottland ska kunna frigöra sig från ”anglosaxisk nyliberal tradition” och knyta an till en ”skandinavisk” politisk utveckling med välfärdsstaten i centrum. Den fackliga tankesmedjan The Jimmy Reid Foundation har i en rapport kallad The Common Weal (ungefär Den gemensamma välfärden) fått stort utrymme i debatten. De förespråkar ökat, kommunalt, skatteuttag, minskade klyftor och satsning på gemensam välfärd. Till och med moderata nationalister säger att Skottland ”kan bättre” än London i sociala frågor, även om de av rädsla för att skrämma bort ja-väljare inte vågar tala om framtida skattehöjningar. SNP argumenterar för att Skottland redan idag satsar ”mer på socal rättvisa” än England och att detta kommer att prägla den nya staten.
Vänstern till vänster om Labour, som har relativt starka historiska rötter i Skottland, arbetar huvudsakligen också för självständighet. I Fife, där vi bott under vår husbytessemester, hade de brittiska kommunisterna sitt längst varande mandat i parlamentet på 1930-talet. I det brittiska valsystemet betyder det en majoritet av rösterna i den valkretsen. I den lokala politiken finns än idag enskilda kommunister representerade, trots att partiet rasat ihop. På mataffären i ”fina” golfmeckat St. Andrews hittar jag kommunisternas tydligaste arv i tidningshyllan, dagstidningen Morning Star. Delvis trotskistiskt influerade SSP hade förut representation i Holyrood men försvann efter en stor sex- och lögnhärva i tabloidpressen och har haft svårt att återta sitt förtroendekapital.
Labour självt är livrädd, ett självständigt Skottland ritar om hela den politiska kartan i riket. Många talar om att utan ”det röda Skottland” kan partiet aldrig vinna ett val igen. I en intervju i London-tidningen Observer kommenterar SNP-ledaren Alex Salmond argumentet. ”Det är inte skottarnas uppgift att rädda England från att rösta för den regeringen som England röstar för.” Det är hur som helst ingen slump att erbjudandet om folkomröstning kommer från en center-högerregering.
Som största tvistefråga vid en eventuell självständighet har under sommaren Trident-ubåtarna i Clyde i västra Skottland seglat upp. SNP är häftiga motståndare till att härbärgera Storbritanniens kärnvapen och har lovat stänga basen så fort tillfälle ges. Regeringen i London har svarat med att först läcka att militären hotar att helt enkelt vägra lämna basen, för att sedan låta premiärminister Cameron dementera uppgifterna. På så vis är ett frö sått om att en konflikt om en kärnvapenbas kan bli en följd av självständighet, ett skrämselskott så gott som något. Överhuvudtaget har Storbritannien mycket försvarsanläggningar förlagda till Skottland. Det skulle kosta enorma summor att flytta allt, särskilt kärnvapnen.
Oavsett folkomröstningens utslag har debatten om självständighet i den kapitalistiska krisens skugga väckt något i den skotska politiken. Tanken på att börja om på ruta ett. En annan väg är kanske möjlig.
Hela Harry Reid Foundations rapport om en ”skandinavisk väg” för Skottland kan läsas på internet här: http://korta.nu/trnlo
Ursprungligen publicerad ledare i Flammans pappersupplaga i augusti 2013.
