Utrikes 11 augusti, 2017

Skräck och avsky i Caracas

Medan situationen i Venezuela förvärras pågår en kamp mellan högern och vänstern om att förklara var det gick snett. Sällan lyckas dock någon av sidorna ge en adekvat beskrivning av läget. För att förstå vad som händer i landet måste man känna till vad chavismen var tänkt att vara, vad den var ett svar på och vad den har blivit.

 

Med anledning av vad som händer i Venezuela väljer vi att även webbpublicera det reportage Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander skrev i nr 24/2017. 

Närmast dagligen rapporteras om matköer, plundring, kravaller, dödskjutningar, bränder och rånmord i Venezuela. President Nicolás Maduros regering beskrivs allt oftare som auktoritär och i borgerlig press kan man läsa skadeglada och moraliserande tirader om vad socialistisk politik automatiskt leder till: diktatur och ekonomisk kollaps. Enligt den venezuelanska regeringens mediekanaler å andra sidan beror situationen helt enkelt på att landet är utsatt för ett ekonomiskt krig orkestrerat av USA. Att ingen av dessa ensidiga beskrivningar gör rättvisa åt den komplicerade situationen hindrar dem inte från att fortsätta pumpas ut på regelbunden basis. För att förstå vad som händer i Venezuela kan det därför vara bra att känna till den historiska bakgrunden.

En historia om olja
I Latinamerika finns världens mest ojämlika samhällen, mycket på grund av att ingen större utjämningsvåg i form av världskrig eller revolutioner nådde kontinenten under 1800- och 1900-talen. Venezuela är inget undantag. I början av 1900-talet var landet en av världens största producenter av kaffe och kakao. När så oljefyndigheterna upptäcktes förändrades situationen dramatiskt. På bara tio år, mellan 1920 och 1930, gick oljeutvinningen från att utgöra 2,5 procent av landets BNP till 40 procent, medan jordbrukets andel sjönk från 39 till 12 procent. I samma veva sjönk den internationella ekonomin ned i depression efter börskraschen 1929. De flesta latinamerikanska länder reagerade med att devalvera sina valutor för att hålla sina exportberoende ekonomier konkurrenskraftiga medan de påbörjade ambitiösa industrialiseringsprogram för att göra sig självförsörjande.

I Venezuela valde regeringen att göra tvärtom: i stället för att diversifiera ekonomin satsade man tack vare oljan på en stark valuta och import av basprodukter. Mellan 1929 och 1938, mitt under brinnande kris, höjdes värdet på bolivaren med 64 procent. Därmed stängdes dörrarna till den internationella marknaden för jordbrukssektorn som inte heller kunde konkurrera med de billiga importerade produkterna på hemmaplan. Denna ekonomiska obalans skulle sedan fortsätta att växa.

Militärjuntor och nyliberalism
Under den här tiden styrdes Venezuela av en rad diktatorer och militärjuntor. När Marcos Pérez Jiménez regering störtades 1958 införde det socialdemokratiska partiet Acción Democrática och det kristdemokratiska partiet COPEI ett tvåpartistyre som varade i 40 år. Systemet, som kallades Punto Fijo-pakten efter staden där avtalet skrevs under, gick ut på att partierna turades om att regera för att hålla det kommunistiska partiet borta från makten. När oljepriserna kraschade 1982 hade Venezuela plötsligt stora skulder som landet inte kunde betala tillbaka. I likhet med många andra skuldsatta länder i Latinamerika tvingades regeringen söka nödlån från Internationella Valutafonden IMF. De strukturella justeringsprogrammen som detta medförde ödelade stora delar av regionen och ökade den redan höga ojämlikheten. De fattigaste 40 procentens del av inkomsterna i Latinamerika sjönk från 19 till 14,7 procent medan de rikaste tio procenten ökade sin del från 21,8 till 32,8 procent mellan 1981 och 1997. Det innebar att antalet fattiga ökade med 83 miljoner människor på kontinenten.

Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret

I vad som var den första spontana protesten mot nyliberalism i Latinamerika gick tusentals fattiga ut i demonstrationer i Venezuelas huvudstad Caracas i februari 1989. Upplopp och plundring utbröt i vad som kom att kallas ”El Caracazo”. Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret. Tvåpartisystemet och nyliberalismen hade förlorat sin legitimitet. Men upproret lyckades inte kanaliseras av vänstern som förblev fragmenterad, mycket på grund av att Sovjetunionen kollapsade samma år. Det lämnade ett utrymme för en karismatisk person att ena de olika grupperna i ett försök att vinna makten. Det skulle dock dröja ytterligare innan den personen kunde inta scenen.

Chavismens rötter
Hugo Chávez var en militärofficer med rötter i ursprungsbefolkningen som hade växt upp med en ensamstående mamma på landsbygden i provinsen Barinas. 1992 ledde han och tre andra officerare en kupp mot den sittande presidenten Carlos Andrés Pérez. Kuppförsöket misslyckades och Chávez fängslades. Men hans popularitet bland de fattiga befolkningsskikten och tvåpartisystemets legitimitetskris gjorde att regeringen tvingades släppa honom fri två år senare. 1998 ställde Chávez upp i presidentvalet och vann med över 56 procent av rösterna, den största majoritet en kandidat någonsin fått. Hans program var inte mycket mer radikalt än andra populistiska vänsterpartiers. Det lovade framförallt att tillsätta en församling som representerade hela folket för att utarbeta en ny konstitution. Men det styrande skiktet såg det som ett hot att hela befolkningen skulle involveras i den politiska processen.

Trots att Chávez politik knappast var särskilt radikal vid denna tid mötte han snabbt hårt motstånd mot sin huvudreform: att ta makten över det statliga oljebolaget från amerikanskt inflytande och använda intäkterna för att höja de fattigas levnadsstandard. I april 2002 försökte högeroppositionen med stöd av media, delar av militären och USA – som historiskt brukar stödja mer eller mindre demokratiska högerpartier i Latinamerika – att återta makten genom en kupp. Försöket ledde till att hundratusentals regeringsanhängare samlades kring presidentpalatset i Caracas och krävde att Chávez återfördes till makten. 48 timmar senare var så den demokratiska ordningen återställd.

Radikaliserad politik
Kuppförsöket och den folkliga mobiliseringen till stöd för regeringen gjorde att Chávez projekt radikaliserades. Det var nu uppenbart att högern inte hade några planer på att samarbeta med den demokratiskt valda regeringen utan med alla möjliga medel skulle försöka störta den. 2004 försökte de med den demokratiska vägen genom att utlysa omval till presidentposten, en ny möjlighet som hade införts i och med den nya konstitutionen. Året därpå deklarerade Chávez att den ”bolivarianska revolutionen”, som han kallade sitt politiska projekt, var en socialistisk revolution. Men det var inte socialism i sovjetisk bemärkelse, som han förklarade var odemokratisk. I stället presenterade Chávez sitt projekt som ”socialism för det tjugoförsta århundradet”. Det gick ut på att successivt övergå från kapitalism till socialism genom att konstruera små autonoma maktcentra baserade på arbetarstyre och kooperation.

Lokala råd grundades och improduktiva företag nationaliserades och omvandlades till kooperationer. Välfärdsprogram byggdes ut, en ny fackföreningsrörelse grundades och nya gratis vårdcentraler och sjukhus med kubanska doktorer anlades i de fattigaste delarna av landet. Resultatet blev att fattigdomen sjönk från att omfatta 55 till 30 procent av befolkningen, hungern utrotades i princip med hjälp av subventionerade mataffärer, fattiga fick tillgång till högre utbildning, läskunnigheten ökade med 1,5 miljoner nya vuxna och stödprogram riktade till människor ur ursprungsbefolkningen infördes. Enligt Världsbanken, som har hyllat dessa framgångar, sjönk den så kallade Gini-koefficienten som mäter ojämlikhet från 0,49 1998 till 0,40 2012 – en av de lägsta nivåerna i Latinamerika. Men framgångarna byggde på en instabil grund eftersom de möjliggjordes av en enda faktor: oljan.

Råvaruboom och parallellvalutor
När Chávez kom till makten 1998 var oljepriset historiskt lågt. Samtidigt hade Venezuela, som har världens femte största oljefyndigheter, blivit helt beroende av oljeexporten som stod för över 85 procent av landets exportinkomster. Chávez hade tidigt placerat diversifieringen av ekonomin högt på dagordningen. Men massorna som hade entusiasmerats av hans retorik under valkampanjen var inte beredda att vänta. Samtidigt gjorde oppositionen allt för att blockera regeringens försök till nya ekonomiska initiativ. Dagen då regeringen skulle lansera sin nya satsning på den nationella industrin gjorde företagsledarna i den privata sektorn en lock-out som pågick i två månader. Som ett resultat föll BNP med 10 procent. Därefter genomfördes inga nya försök. Med början 2003 gjorde en växande efterfrågan från nya marknader som Kina och Indien att priserna på råvaror från Latinamerika steg, inte minst på olja. Detta utgjorde början på det så kallade ”gyllene årtiondet” under vilket vänsterregeringar kom till makten även i Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Uruguay.

Den venezuelanska oppositionens nya strategi blev nu att aktivt sabotera ekonomin. Kapitalflykten nådde nya nivåer (mellan 2004 och 2012 lämnade 170 miljarder dollar landet). Regeringen hade inget annat val än att införa valutakontroller och etablera en fast växelkurs mellan bolivaren och dollarn. Därefter kunde staten välja vilka företag som skulle få tillgång till dollar att importera för. Valutakontrollerna medförde dock problem. Eftersom Venezuela var så beroende av import hade bolivaren en inflation på uppåt 20 procent. Det hade inte dollarn. Den fasta växelkursen gjorde alltså att den inhemska valutan övervärderades i förhållande till dollarn. Resultatet var att det blev billigare att importera än att producera, men också att det gick att utnyttja import för att komma över dollar genom att ta ut överpriser på produkterna. Mellanskillnaden kunde man sedan sälja dyrt på den svarta marknaden eller skicka utomlands. Denna nya lukrativa, svarta ekonomi drog till sig olika spekulanter, bland annat många inom det skikt av mer eller mindre korrupta chavistiska byråkrater som regeringen kallade ”socialistiska företagsledare” men som snart kom att kallas för ”bolibourgeois”.

Botten går ur
När världsekonomin började sakta ned efter finanskrisen 2008 sjönk efterfrågan på råvaror. Detta kombinerat med en överproduktionskris gjorde att priset på olja snabbt började sjunka. Regeringen svarade med att införa dubbla växelkurser, en för prioriterade varor och en för övriga, och priskontroller. Detta har dock bidragit till att spä på korruptionen. Det nya ekonomiska läget med sjunkande tillväxt har gjort att konfrontationerna mellan vänsterregeringarna och högeroppositionerna i Latinamerika har intensifierats. Det är symptomatiskt att regeringarna har bytts ut i Brasilien och Argentina de senaste åren samtidigt som Venezuelas blir alltmer kringskuren. Venezuela är särskilt utsatt på grund av oljeberoendet. Men regeringens kortsiktiga ekonomiska politik har också bidragit till situationen. Till skillnad från många andra oljeländer investerade man inga pengar i en fond för sämre tider. Trots att oljepriserna var historiskt höga mellan 2005 och 2014 gick man med stora underskott varje år eftersom inkomsterna direkt spenderades på ambitiösa välfärdsprogram. Det innebär att regeringen har byggt på statsskulden trots att dess inkomster var skyhöga. Som jämförelse har Evo Morales i Bolivia i stället varit noga med att hålla budgetöverskott varje år.

Ungefär samtidigt som ekonomin hamnade i fritt fall avled Hugo Chávez i cancer 2013. Som i alla populistiska rörelser med en stark personkult är det svårt att efterträda revolutionens grundare. Chávez vicepresident Nicolás Maduro ärvde därför en särskilt svår position vid en tidpunkt när det ekonomiska läget var sämre än någonsin. Hyperinflationen som i december uppgick till 800 procent har lett till att många venezuelaner i dag knappt har råd med mer än ett mål mat om dagen. Landet lider brist på såväl mat som mediciner och spädbarnsdödligheten har börjat gå upp för första gången på årtionden. De som relativt sett har drabbats värst är medelklassen som inte skyddas av regeringen.

En rasistisk opposition
2014 genomfördes de största protesterna mot regeringen sedan Chávez kom till makten. Under dessa skedde 43 dödsfall, av vilka oppositionen var ansvarig för ungefär hälften. Dessa demonstrationer, som kallades ”guarimbas”, drog framförallt till sig människor ur över- och medelklassen. I internationell media framställs den venezuelanska oppositionen ofta som en fredlig och demokratisk kraft som står upp mot en diktatorisk regim. Oppositionen, vars kuppförsök 2002 var inspirerat av Pinochets militärkupp i Chile, kan dock knappast beskrivas som varken särskilt fredlig eller demokratisk.

Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i

I det etniskt blandade Venezuela, som enligt en svensk undersökning från 2013 ”Does Economic Freedom Foster Tolerance?” är det mest rasistiska landet på den amerikanska kontinenten, utgörs oppositionen till stor del av arvtagare till den gamla koloniala oligarkin. Vad många i denna övervägande vita minoritet tycker om den övriga befolkningen behöver man knappast gissa sig till. I slutet av maj attackerades en ung afrovenezuelansk man under en regeringskritisk demonstration i ett av oppositionens kvarter i Caracas. På en video som cirkulerar på internet kan man se hur den helt vita folkmassan misshandlar mannen innan de häller bensin på honom och tänder på. Mannen överlevde med svåra brännskador. Händelsen är inte representativ för alla demonstrationer, som numera innefattar många fredliga människor ur medelklassen, men den vittnar om vad många inom oppositionen tycker om chavisterna (som ofta kallas för ”apor”). Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i. Många venezuelaner hyser inga illusioner om vad som skulle hända om oppositionen kom till makten: massprivatiseringar, statlig reträtt, våldsam åtstramning, IMF-program och en återgång till en rasistiskt motiverad samhällshierarki. Trots flera högerpolitikers ansträngning att linda in sin retorik med sociala och populistiska förtecken står det klart att deras projekt går ut på att hämnas för sin förlorade status och ”lära folket en läxa”.

En auktoritär regering?
Men om oppositionen knappast kan kallas demokratisk är svaret inte så enkelt när det kommer till regeringen. Budskapet att Venezuela skulle vara en auktoritär stat har upprepats ända sedan Chávez valdes. Hittills har dessa påståenden enkelt kunnat avfärdas. Venezuela har det bästa valsystemet på kontinenten som gör valfusk i princip omöjligt. Trots det anklagade oppositionen Nicolás Maduro för att ha fuskat när han vann valet 2013. Varje gång oppositionen vunnit ett val har resultatet respekterats, det senaste i slutet av 2015 då de fick majoritet i parlamentet. Men sedan början på 2016 har en serie händelser gjort det svårare att tillbakavisa påståendet att regeringen går i en auktoritär riktning. Under hela förra året blockerade den högsta domstolen, som är underställd regeringen, parlamentets försök att stifta lagar. I oktober ställde regeringen in ett grundlagsenligt återval till presidentposten. Därefter sköts de planerade lokalvalen upp på obestämd tid (ett datum har nu satts för dessa). I april tog högsta domstolen över parlamentets maktbefogenheter, vilket utlöste den nuvarande vågen av protester trots att beslutet senare återkallades. Samma månad förbjöds även oppositionsledaren Henrique Capriles från att inneha politiska uppdrag i 15 år med den luddiga motiveringen att han ska ha gjort sig skyldig till ”administrativa oegentligheter” i sin roll som guvernör för delstaten Miranda.

Det är uppenbart att dessa handlingar hindrar det venezuelanska folket från att utöva sina demokratiska rättigheter i val och det är svårt att kalla dem för något annat än auktoritära. Det betyder dock inte att Venezuela är en auktoritär stat: oppositionen har kontroll över stora delar av media och utnyttjar dagligen sin rätt att demonstrera. Men det gör det svårare att karaktärisera regeringen som demokratisk, i synnerhet som chavismen gick ut på att radikalt fördjupa demokratin.

Slummen protesterar
Hur den nuvarande krisen kommer att lösas är omöjligt att förutspå. Än så länge har regeringen starkt stöd, trots att flera nya grupper har anslutit sig till oppositionen under de senaste månaderna. Demonstrationer till stöd för regeringen hålls regelbundet i centrala Caracas och på andra håll i landet. Men även inom chavist-lägret, där alltfler har börjat kalla sig ”kritiska chavister”, ökar kritiken. Den 19 april, då oppositionen hade kallat till ”alla marschers moder”, var oppositionskvarteren i östra Caracas i uppror. Men även i slumområdet Antímano gick folk ut på gatorna och slog på kastruller och krävde Maduros avgång. Detta kvarter består av trogna Chávez-anhängare som alltid röstat på regeringspartiet PSUV. Men sedan 2015 har den trenden börjat vända. Också i andra fattiga kvarter sker nu regeringskritiska protester. Om Nicolás Maduro inte lyckas åtgärda den akuta ekonomiska krisen och fortsätter inskränkningarna av demokratin kan dessa kvarter, där den chavistiska rörelsens sociala bas finns, komma att avgöra om regeringen överlever eller inte.

Inrikes 04 november, 2025

Kinnevik-topp kräver skadestånd av Tobias Hübinette

Kinneviks kontor i centrala Stockholm. En central spelare inom koncernen har hotat forskaren och bloggaren Tobias Hubinette med stämning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT, Joey Abrait/TT.

Mikael Holmberg, en av Kinneviksfärens mest inflytelserika finansmän, kräver tillsammans med en anhörig 120 000 kronor av forskaren och skribenten Tobias Hübinette efter två blogginlägg. Civilrättsprofessor Mårten Schultz beskriver det som en ”slapp” – en strategisk stämning för att tysta samhällsdebatt.

När forskaren och skribenten Tobias Hübinette i juli skrev tre blogginlägg om en närstående till den svenska finansmannen Mikael Holmberg fick det juridiska följder. Den 2 oktober 2025 tog han emot två omfattande kravbrev från advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB, undertecknade av advokat Joakim Lundqvist, som företräder Mikael Holmberg och hans närstående.

I breven, som Flamman har tagit del av, anklagas Hübinette för förtal efter att ha beskrivit Holmberg och hans närstående i de tre blogginläggen som senare tagits bort. Enligt kraven har han utpekat både finansmannen och hans närstående som ”klandervärd i sitt levnadssätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 november, 2025

Därför avbröt vi seminariet i Uppsala

Foto: Fredrik Persson / Privat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 20 oktober utförde vi en aktion under invigningen av evenemanget ’A week on academic freedom’ vid Uppsala universitet. Det skrevs krönikor om hur synd det var om deltagare, att människor blev rädda, att någon undrade var nödutgången fanns. Det påstods att vi var ett hot mot den akademiska friheten. I de flesta nyhetsinslag presenterades aktionen helt utan kontext.

På detta sätt misstänkliggörs vi så att våra röster inte hörs. Tidigare, under exempelvis protesterna mot Carl-Oscar Bohlin, har vi sett hur situationer förvrängs i rasistiska narrativ som understödjer den medskyldighet som vi protesterar mot. Vi ber att få påminna om att Gaza inte har några nödutgångar.

Många frågar varför vi inte bara kan ha en dialog. Vi ifrågasätter den respektabilitetspolitik som förespråkas när ”lösningen” på ett folkmord föreslås hittas i samtal, det vill säga att palestiniernas rätt att leva är något som ska debatteras. Deras liv är inte teori. 

Vi fördömer idén att detta är något som ska lösas i diskussion. Vi kräver att universitet tar sitt ansvar och avslutar sin medskyldighet i förintandet av palestinier. Uppsala universitet har samarbeten med Hebrew- och Tel Aviv-universiteten, som aktivt bidrar till ockupation och folkmord, inte minst genom militära träningsprogram och teknologi. Dessa fakta är väl beskrivna av akademiker som Maya Wind och Omar Barghouti. 

Vi kräver inte ens ett ”pro-palestinskt” ställningstagande. Detta argument används ofta, och det hänvisas då till att lärosäten inte ska lägga sig i politik. Men akademisk bojkott är neutralitet inför ett folkmord. Det är den minsta möjliga ansträngningen och något som universitetet är skyldigt att göra under internationell lag.

”Rädda” människor i bekväma samhällspositioner ska tydligen alltid få diskutera utifrån de exakta villkor de är bekväma med. Palestinier – vars säkerhet är hotad och vars liv faktiskt står på spel – får alla möjliga typer av krav och villkor ställda på sig för att överhuvudtaget få existera. Detta är en kolonial logik väldigt typisk för svensk politik. Den politik som omöjliggör motstånd och upprätthåller en imperialistisk maktstruktur, där någras påstådda rätt till dialog väger tyngre än otaliga palestinska liv. 

En student stod framför deltagare vid detta evenemang och berättade att hon mist mer än hundra familjemedlemmar i Gaza – och vissa deltagares svar var att det är dem det är synd om. Det är de som är rädda? Maktstrukturen blir plågsamt påtaglig. 

Och det är just på grund av denna maktstruktur som vi måste ta till civil olydnad – det finns bokstavligen inga andra alternativ. De inrättningar vars uppgift är att skydda folket och människors rättigheter fyller inte sin funktion. Det är uppenbart. 

Det går inte längre att påstå att vi ska vänta på ett yttrande från internationella domstolen i Haag, för det har redan kommit. En fristående FN-kommission har redan bekräftat att det är ett folkmord och FN-rapportören Francesca Albanese uppskattar att Israel tillintetgjort runt 650 000 liv i Gaza och ändå får det fortsätta utan att någon i ’västvärlden’ agerar.

Tove Hovemyr, ledarskribent på liberala UNT, tycker att rektor Anders Hagfeldt har ”stuckit ut hakan” i sin uppmaning till regeringen under våren att förhindra folkmord i Gaza, utan att nämna att han och konsistoriet hade kunnat agera själva i stället, genom att avbryta samarbeten med lärosäten i kolonialregimen Israel. Precis som de, i solidaritet med Ukraina, avbröt samarbeten med ryska universitet. 

Vi förstår att vissa blir obekväma av våra protester. Att någon utkräver ansvar för ens agerande kan kännas jobbigt, kanske till och med skrämmande. Det finns en lindrande lösning men den bollen ligger hos dem, inte hos oss. De måste ställa sig på rätt sida av historien.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 oktober, 2025

Körde in i Palestinademo – döms till tre års fängelse

Mannen fotograferades av en privatperson i samband med bilattacken. Foto: Privat / Borås Domstol.

Efter bilattacken nekade mannen till att vara intresserad av Israel och Palestina – och påstod sig inte känna igen sitt eget X-konto. Nu döms han till tre års fängelse. Mohamed Karaz, en av de 81 målsägande, säger att Boråsborna fortsätter marschera för Palestina – men med mer oro än tidigare.

I dag föll domen mot den man i 70-årsåldern som i augusti förra året körde in i en folkmassa i samband med en Palestinademonstration i centrala Borås. Ingen skadades allvarligt, men minst en person fick uppsöka sjukhus efter att ha skadats i benet.

Ett vittne beskriver hur bilen körde in i folkmassan som ”när man ser en båt köra i vatten, och som att människorna var vågorna som bara åkte åt sidorna”. Ett annat vittne uppger att mannen ”vrålbackade” och var nära att träffa en kvinna med en barnvagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 oktober, 2025

Vem har inte gett 100 miljoner till en Hamas-älskare?

Funderar du på att flytta till Afghanistan?

I så fall vill jag påpeka att regeringen avråder skarpt, inte minst sedan 2021 när Talibanerna tog över landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 oktober, 2025

Medlem i Parabols redaktion delar nazistmaterial: ”Högt i tak”

Svarta solen och en skärmdump från Parabol. Montage: Flamman.

På redaktionsmedlemmens stora konto syns invandringskritik, konspirationsteorier och SS-symboler. ”Det är för att trigga människor”, säger hon till Flamman. Chefredaktör Kajsa Ekis Ekman säger att hon inte markerat – då detta skulle bryta mot lagen.

En medlem i nättidningen Parabols redaktion har under en längre tid spridit högerextremt innehåll i sociala medier, kan Flamman avslöja. Bland annat försvarade hon den brittiska högerextremisten Tommy Robinson efter massdemonstrationerna mot invandring i London tidigare i september.

I samband med protesterna lade hon upp en story på sitt Instagramkonto med tusentals följare. Där beskrivs demonstrationen som en ”berättigad kritik av maktens katastrofala immigrationspolitik”. Redaktionsmedlemmen skriver också att om protesten räknas som högerextrem så är hon själv ”den mest högerextrema av dem alla”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 30 oktober, 2025

Recept för framtidens kockar

En man vars tröja hyllar ”Ockhams rakblad” deltar vid den gemensamma middagen. Foto: Karo Holmberg.

De får miljoner från ett fossiltungt investmentbolag – men kan inte sluta bli arresterade för klimatet. Ekomodernistiska Weplanet bjuder in till matfestival, där myndigheter och riskkapitalister brunchar veganskt med kärnkraftspositiva klimataktivister. Och enligt miljöprofilen George Monbiot kan de nya proteinerna vara kraftfulla nog att krossa fascismen.

Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.

– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.

– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.

Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.

Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.

– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.

Trä. Konferensen ägde rum på komplexet Haltia i Noux naturreservat utanför Esbo. Foto: Karo Holmberg.

– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.

Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.

Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.


En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.

Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.

Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.

– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)