Dramatens så kallade ungdomsscener på Elverket i Stockholm har som uppgift enligt dess ledare Stefan Larsson att ”fånga samtiden utan fördröjning”. Med detta syfte spelas för närvarande bröderna Oleg och Vladimir Presnjakovs Terrorism och gästförfattaren Peter Birros Arbetarklassens sista hjältar.
I Terrorism beskrivs i sex scener att terrorism plötsligt kan drabba alla – när och var som helst. Att terrorism finns överallt och att vårt tänkande och våra handlingar påverkas av detta.
Bröderna Presnjakov (som de vill kallas) kommer från Sverdlovsk i Sibirien, där de drev en studentteater och skrev texter, som nu snabbt sprider sig till Europas teatrar.
Samma dag som den aktuella pjäsen hade sin ryska premiär tog ”tjetjenska frihetskämpar” (eller ”terrorister” beroende på ur vilken synvinkel man väljer att se det) en teaterpublik som gisslan. ”Det hela slutade i ett blodbad där rysk militär visade musklerna genom att gasa ihjäl inte enbart Tjetjenerna utan även en stor del av publiken”, skriver dramaturgen Jacob Hirdwall i programmet.
Dramat förknippas därmed med terrorism och gör det ständigt aktuellt. De sex scenerna är placerade i allas våra möjliga närmiljöer: på flygplatsen, i sängkammaren, på kontoret, på stadens bakgård, i brandmännens omklädningsrum och inne i flygplanet. Personernas allmängiltighet förstärks av att de i programbladet är namnlösa.
Hänsynslöst sprider sig vardagsterrorismen. De sociala spärrarna forceras – nästan inte märkbart förrän det är för sent – för att nå njutning och vinning. Flygplatsen är det offentliga rummet, där varje rörelse från rullbandet är ett hot mot de väntande.
Skräcken genereras. Avgången uppskjuts och mannen återvänder hem och finner en otrogen och bunden hustru. Hämnden får fruktansvärda konsekvenser, som avhandlas på brandstationen, där arbetsplatsmobbningens grymma förtryck härjar. Detta tema återkommer också på kontoret. Chefen reglerar, hycklar och manipulerar.
I scenen på bakgården avhandlar två medelålders kvinnor hur man på bästa sätt ska göra sig av med män – framförallt män med hotande, icke önskad hudfärg. Alla scenerna formar samtida och framtida bilder – en galen värld med snabba kortsiktiga lösningar, som ackumuleras och …
Denna gång har regissören valt bort våldets gestaltning och använder ironi och parodi som förmedlande länk. Det blir en skicklig balansakt, där Michael Nyqvist både som otrogen man och som brandkapten är oslagbar.
Jane Friedmanns och Basia Frydmans damer på bakgården utgör en lysande grotesk.
Arbetarklassens sista hjältar är Peter Birros dramatikerdebut. Hammarkullentriologin i tv, diktsamling, romaner och filmmanus är hans tidigare alster. Hans misstänksamhet mot det teatrala är säkert en av anledningarna till att scenen fått vänta. Han förklarar dock att hans scendebut är ”det mest personliga och lågmälta” han skrivit. Internationalen tonar från gömmet bakom den tomma scenen, där snaran hänger från taket. Harald, far och konstnär, gör entré i syfte att nyttja denna. Han tar ett rejält glas whisky innan han kliver upp på stolen och eftertänksamt lägger snaran runt halsen.
Det hela störs plötsligt av att det ringer på ateljédörren och efter många om och men trasslar Harald sig ur snaran och öppnar. Utanför dörren står sonen, Benny.
Så börjar kampen mellan far och son, som uppenbarligen inte träffats på länge. Men kampen gäller också överlevandet och ideologi – mellan det möjliga och det omöjliga. Artighetsfraserna skyddar men avslöjar också. Sonens besök har ett bestämt syfte – att skaffa pengar – men den gemensamma historien ramlar naturligtvis över dem under det idoga drickandet. De har gemenskaper. Båda anser sig misslyckade. De har förlorat identitet och tro. I ruset hänvisas till idolerna Charlie Chaplin och Fred Åkerström, som ”stod på de svagas sida – och nu är de döda”. Varför fortsätta leva, när inga hjältar längre finns eller får plats?
Fadern spelas av Börje Ahlstedt och sonen av Mikael Persbrandt – ett utmärkt skådespelarval.
Peter Birro vet hur han ska handskas med publiken. Inledningsvis erbjuds åskådarna små snabba skämt. Självmord per distans kan ju inte skada! Men dialogen dras till och publiken blir delaktig i två medmänniskors berättelser, där fotfäste och lust förlorats.
– De där förbannade mindervärdeskomplexen … den där ilskan … det är ju fantastiska drivkrafter också, säger Harald och det är inte utan att tankarna går till snickaren i Vita Bergen på Södermalm i Strindbergs Röda Rummet.
Han får besök av välgörenhetsdamerna från Östermalm, för vilka han insiktsfullt beskriver klassamhället.
Här beskrivs klassamhällets offer av Peter Birro för en publik, som vid mitt besök, huvudsakligen bestod av medelålders ”östermalmare”. Eftersom Elverkets texter finns till försäljning, så kan diskussionen om pjäserna fortsätta och spridas till studiecirklar, vänmöten och släktmiddagar.