Jag stod och diskade när radiorösten deklamerade genom köket att Volvo Torslandaverken inte bara dragit ned på takten, från 57 till 50 bilar i timmen, nu hade ledningen dessutom beslutat att stoppa produktionen en hel vecka. Under skolornas höstlov. Det gick som en rysning genom kroppen på mig.
Jag sade upp mig från Scanias lastbilsfabrik i Södertälje 2005, det är sju år sedan. Men ett helt liv dessförinnan har jag levat med det arbetarna innanför alla fabriksväggar nu känner av. Rädslan och skräcken för att bli arbetslös. Aldrig längre än en månadslön från fattigdom och hemlöshet. Vi hånlog åt alla goda råd om att ha två månadslöner på banken, eller som hon Ann Wibble formulerade det: ”Alla borde ha en årslön på banken”. Vi hånlog för att ingen av oss hade mer än vad som kom in på kontot i slutet av månaden. Men när radion lät som den gör nu hade vi inte svårt att hålla oss för skratt.
”Det ska minskas ett antal hundra på SSAB”, ”ett drygt tiotal av de anställda på Omnebröd i Nordingrå får gå”, ”sextio på Jiteck i Tingsryd har varslats om uppsägning”, ”hela forskningsavdelningen på AstraZeneca i Södertälje ska stängas”, och så vidare.
Jag skrev nedanstående i boken Några gjorde hålen (Bäckströms, 2004). Det gäller ännu. Skillnaden är bara att nu är skräcken större, arbetslösheten värre, möjligheterna till nya anställningar mindre och antalet understödskronor färre.
Rysningen innehåller även minnet av min fasters plågsamt rynkade ansikte när hon sa: ”Huvva! Det finns inget värre än att vara jobbalös!” Hon gifte sig under kriget med min farbror som arbetade på massafabriken på Köpmanholmen. Hon kokade hela sitt liv kaffet på maten på plattans eftervärme.
Jag minns även fackkillen som kom emot mig inne på verkstan i Luleå när de lagt varsel om att sju av oss kanske skulle tvingas sluta. Han sa: ”Ni som har karlar som försörjer er kan väl vara hemma. Ni är ju inte tvungna att jobba!”
Skräcken sitter i huden. Och den går aldrig ur.
Nu är det dags igen – ur Några gjorde hålen:
”Nu är det dags igen! Cheferna är ute och går genom verkstan allt oftare på arbetstid. De står bakom ställagen och tittar på oss. Ibland ställer de sig helt öppet och tar av sig glasögonen, suger på skalmen och betraktar oss som arbetar. Hur vi går och står. Hur vi lyfter och drar. Vi vet vad de tänker när de tittar på oss. Vi törs inte säga något. Vi kan inte gå därifrån. Vi tvingas bli beskådade.
På de informationsmöten företaget håller sporadiskt bedyras att ingen behöver känna någon oro för jobben, de försäkrar att jobben är säkra fast ingen frågat.
Takten skruvas ned. Produktionen går långsammare. Men vi får inte sätta oss! Vi måste jobba långsammare, gå långsammare. Jobbet måste räcka arbetsdagen ut annars behövs vi inte. Vi pratar mindre fast vi har mer tid.
Men vi äter snabbare.
Många har mest bråttom på rasten. Då måste allt göras. Toalettbesök, kaffedrickning, småprat, telefonsamtal till dagis och skolor. Allt som i vanliga fall passas in i småpauserna i arbetet görs nu på rasten. Arbetstiden ägnas helt och hållet åt den krympande produktionen. Den sysselsätter oss mer nu än någonsin.
Chefen frågar hur Gunilla mår!
Han bekymrar sig över hennes ömmande muskler! Han undrar om hon vill ha ett lättare jobb.
Då förstår vi vad klockan håller på att slå. Han som i vanliga fall inte minns vad hon heter. Skulle han plötsligt blivit omtänksam?
Jag blir misstänksam. Gunilla blir rädd.
När ungarna blir sjuka ber vi mormor komma fast lillen hellre har mamma hemma när han har feber. Men vi vågar inte vara borta nu. Det kan vara farligt.
Vi vet hur det var förra gången.
Snart händer det igen. På tv säger dom att flera tusen måste gå i Kumla och Linköping. Snart kan det vara vår tur. Snart kan det vara oss dom pratar om på nyheterna. Det känns i luften att det snart är dags igen.”
