Så här i EM-tider är det lätt att börja reflektera över sportens betydelse. Ett gäng männsikor som springer omkring på en liten yta och jagar en boll, är det en viktig sysselsättning?
Det hysteriska fotbollsintresset just nu kan ses som ett tecken på att mediaindustrin fokuserar på det lättuggade och kommersiellt gångbara. Det är lätt att sälja produkter och budskap kring sport, få konsumenter kan bli provocerade av dess budskap, vilket naturligtvis är lika töjbart som bubbelgum. Ärlig kamp, viljan som övervinner allt, det lilla kollektivet som spelar för varandra och så vidare i en evig ström av sportklyschor.
Det ligger mycket i det resonemanget, men idrotten kan också ses ur ett nytt perspektiv efter kalla kriget.
Istället för att vara en arena för maktbalansens krav på rättning i leden och propagandavinster, är den inte lika uppenbart fånge i en ideologisk maktkamp.
Det är något man slås av under betraktandet av den nya amerikanska hockeyfilmen Miracle. Här har perspektivet förflyttats mer än tjugo år tillbaka, då kalla krigets makt över idrotten var större än någonsin. USA bojkottade sommarolympiaden i Moskva 1980, men Sovjet ställde upp i vinterolympiaden i Lake Placid, USA, samma år. De på förhand mest givna guldmedaljerna för Sovjet i Lake Placid var ishockeylagets. Med spelare som Charlamov, Michailov och Petrov och supermålvakten Tretjak var de världens bästa hockeylag. De var nästan tråkigt överlägsna och körde helt enkelt över allt motstånd, inte sällan med tvåsiffriga resultat. Strax innan OS 1980 krossade de ett All Star-lag från NHL och inte ens de mest nordamerikafixerade förståsigpåare kunde förneka att ryssarna var helt överlägsna. I Lake Placid skulle de ”krossa amerikanerna på deras egen mark”.
Det var mot den bakgrunden coachen Herb Brooks, i Miracle spelad av en grånad Kurt Russel, skulle få fram ett amerikanskt lag som kunde matcha ryssarna. USA hade ännu inte börjat skicka NHL-spelare till OS, och Brooks var därför hänvisad till unga collegespelare.
De som kommer ihåg det, eller kan sin hockeyhistoria, vet hur det gick. De amerikanska amatörerna gjorde en vansinnigt bra match när det behövdes som mest, och slog Sovjet med 4-3 i semifinalen. Sovjets legendariske tränare Tichonov fick hjärnsläpp och ersatte Tretjak med Myskjin som sedan fick stå matchen ut, inklusive de sista minuterna, trots att ryssarna låg under med uddamålet. Sedan vann USA mot finnarna i finalen och tog guldet, amerikanerna kallar det för The Miracle on Ice.
När nu Disney gör en film om skrällen i Lake Placid kunde man befara det värsta: Sliskiga och barbröstade hockeyhunks à la Youngblood, som i hjärndöd patriotisk anda gör mos av onda ryssar i slow motion. Men Miracle kan faktiskt inte avfärdas med den typen av formuleringar.
Visst finns det obligatoriskt flaggviftande i Miracle. Scenen där Brooks tvingar USA-laget att fortsätta köra ”idioten” efter en match mot Norge, tills dess att de halvdöda förstår att det enda sättet att få komma in i omklädningsrummet är att bryta ihop och stöna fram att de spelar för USA och inte sig själva, är en scen som allt för mycket liknar en ur otaliga marinkårsskildringar där penalism och kollektiv bestraffning ska dana tappra krigare.
Miracle är gjord ur ett amerikanskt perspektiv, men framför allt ur coachen Herb Brooks (som i verkligheten dog i en bilolycka förra året) perspektiv. Och Kurt Russel är riktigt bra som den träige, envise jävel som pressar sina spelare att orka åka skridskor hela matchen och våga anfalla trots ryssarnas fenomenala teknik.
Brooks är långt ifrån helsympatisk, faktiskt inte sympatisk alls, men det gör inte honom och hans tankar om taktik och lagpsykologi mindre intressanta. Jag skulle gärna se fler idrottsfilmer ur samma vinkel som Miracle, varför inte om någon historisk fotbollshändelse.
De politiska växlarna spinns det förhållandevis lite på i Miracle, och det bidrar till att göra filmen mer sympatisk. Jag kommer själv ihåg rapporterna om hur de amerikanska OS-hjältarna bjöds in till Vita huset och bjöds på ”öl och hamburgare istället för vodka och rysk kaviar”. Men det var något som inte fick plats i filmen. Det är helt enkelt en annan historia.
