Det är olympiska spel, året är 1936. Signaturen Bang, Barbro Alving, är utskickad som skribent för Dagens Nyheters ”icke-sportintresserade” läsare. Det skulle bli hennes genombrott som journalist och, till hennes förvåning, hade ”alla” läst hennes reportage när hon kom.
Stilen i artiklarna är som vanligt med Barbro Alving mycket god men den är kåserande och lättsam på ett sätt som bara den som ännu inte till fullo förstått och sett resultat av den nazistiska våldsapparaten kan skriva. Och detta är inte menat som kritik.
För texten blir på det viset, till skillnad mot så mycket senare tillrättaläggningar, en perfekt vittnesbörd på hur olympiaden uppfattades då, när det begav sig. När Bang summerar, trupp för trupp, vilka som gör Hitlerhälsning vid inmarschen på invigningen ger hon oss en bra bild av stämningarna i dåtidens Europa. Fascismen som breder ut sig och de beundrande blickarna mot Tyskland och Hitler.
Hennes antifascistiska hållning är tydlig, ibland mellan raderna, ibland uttalad.
För även om hon tidvis är fascinerad, både av det storslagna i evenemanget och skickliga i nazisternas propaganda, bland annat en presskonferens med den uppenbart charmiga propagandaministern Joseph Goebbels, är hon tydligt skrämd av arrangemangets militära natur och när hon besöker utställningen Deutschland kommer hennes tydliga antipatier för det monumentala nazistiska projektet tydligt fram och Bangs dystra rapportering därifrån förebådar vad som komma skall.
Arrangörsmässigt förebådade Berlin-OS paradoxalt nog mycket om vad som skulle komma i framtiden vid OS-arrangemang. Spelen var faktiskt de första som visades på tv. Reportaget när Bang tar sig in i rummet för tv-visningar och skönjer idrottsmän- och kvinnor på de primitva prototyperna till apparater är underhållande. Också Leni Riefesntahl, som med sin priviligierade ställning skapade film av evenemanget, skildras. Dessutom imponeras Bang av de telefoner som ställs till förfogande och som på ett par sekunder kan koppla en japansk journalist till Tokyo. Berlin-OS blev det första riktiga ”mediespelen”.
